Jag vill att någon ska ruska om mig och få mig att förstå att jag förstorar upp saker och är allmänt kass i huvudet. Mensdagar är dåliga dagar och jag har haft en dålig dag. Jag vill inte påverkas så mkt men gör det ändå. Jag förstår inte känslan och jag förstår inte varför jag gör så här mot mig själv. Det lämnar mig med en känsla av ledsamhet och ilska, och jag orkar inte känna så mer.

Sedan konstig kritik som jag inte orkar med. Kasta för fan inte sten i glashus.

Hur vet man vad som är sanning och vad som är inbillning? Hur vågar man lita på att det man känner faktiskt är sant?

Och varför blev jag så himla rädd så jag nästan började må illa?

Hur gör man när man behöver framföra någonting ganska otrevligt till någon man tycker mycket om? Något som personen antagligen kommer ta ganska illa upp av?

Kan någon ge mig ett gott råd?

Tack till alla er finingar som firade mig och förgyllde min kväll igår. Ni är de finaste. Jag gosar just nu med Dottie, har tänt ljushuset, doftat på olivoljan, ätit jelly beans, skrubbat mig med sugar scrub från Lush och har noga klappat på uvarna. Det återstår endast fem grejer att diska och sedan är mitt hem hyfsat iordning igen. Det luktar svagt av spya från min ena balkonglåda och i morse luktade det fortfarande vitlök om mina naglar.

Jag hatar att vara ensam när jag är bakis. Men jag är ändå glad. Jag har en massa fina i mitt liv och förhoppningsvis behöver jag inte vara bakis ensam i all evighet.

Jag vet inte om det är sjukdomen som spökar eller vad det är, men jag har varit ovanligt blödig och lättrörd idag. Jag känner mig dessutom väldigt, väldigt ensam. Och jag har tänkt på morfar. Jag saknar morfar. Jag hoppas han har det bra där han är nu. Det är snart ett år sedan han gick bort, den där småkyliga dagen i slutet av september. Jag kommer aldrig glömma det. Men jag är ändå glad över att jag fick vara med.

Jag tänkte ikväll att jag kanske borde skriva och se hur han har det, eller ringa. Men sedan slog det mig: varför i hela friden ska jag göra det? Bryr jag mig verkligen? Nej, inte särskilt mycket. På ett sätt kommer jag alltid att göra det, men han valde bort mig och det är verkligen dags att jag kapar banden så mycket som möjligt.