Jag funderar mycket nu. Det snurrar ganska konstant i skallen. Ibland är det skönt, men oftast bara väldigt förvirrande. Jag önskar mig frid, lugn och ro.

Det blir ett lösenordsskyddat inlägg snart känner jag.

Annars är jag mest för trött för att leva. Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag bestämde mig för att jobba 60 h natt på en vecka, plus en natt till. Jag är helt förstörd av trötthet och kommer ha ett helvete att vända tillbaka nästa vecka. Men 20 timmar buffert bort är ju inte heller helt fel- får se det så.

Hittar ni som inte jobbar på nåt skoj i helgen?

Jag tänker "nej" ca 20 ggr/h. Styr och har mig. Inget mer välde nu. Försvinn. Jag längtar efter mitt gamla jag, tänker plocka fram henne mer och mer om jag kan. Hon var inte så mesig och klarade av saker mycket bättre än mitt nuvarande jag. Sedan var hon klart mer obstinat och kaxig, men jag tar hellre det- för jag är så fruktansvärt less på att inte få ha mina tankar ifred.

Jag orkar inte mer. Orkar inte mer hur det invaderar mitt liv. Jag måste sätta ner foten och säga stopp, visa att det är jag som bestämmer och ingen annan. Det går visst att kontrollera tankar och känslor- och nu är det dags. För jag har fått så jävla nog. Inte en dag till, inte en minut till. Det är verkligen inte värt att bli sinnessjuk över.

Så lämna min kropp onda känslor och tankar and never ever come back.

Jag tänker inte på det så ofta längre men ibland sköljer det över mig. Jag vet inte varför det gjorde det ikväll. Jag vet  ens varför jag kände ett behov av att gå in och titta på hans bilder. Jag har PMS och fick många aha-upplevelser på mindfulnessövningen idag, så antagligen är jag känsligare än vanligt, men frågan kvarstår; när kommer känslan att släppa helt? Trots att vi inte var rätt för varandra och inte alltid bra för varandra ens älskade jag honom med varje molekyl i kroppen. Jag behövde nästan aldrig fundera på det. Det var såklart som en berg- och dalbanetur nästan alltid eftersom han innerst inne inte älskade mig, men ändå. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga älska så obehindrat igen och det skrämmer mig.

Vi pratade ikväll om att använda sin styrketriangel för att fatta beslut ( kropp, tankar, känslor). Jag har de senaste åren varit väldigt duktig på att utesluta mina känslor för det har varit alldeles förvirrande. Starka känslor skrämmer mig. Om någon visar dem för mig blir jag som ett skyggt djur och vill dra mig undan. Känner mig lätt kvävd och frihetsberövad; allt som jag hatade att han gjorde mot mig.

Jag vet inte om jag ska vara tacksam för att jag har kunnat älska på det sättet. Eller om jag ska hata både honom och mig själv för att jag är rädd, ledsen, skrämd och lite bitter såhär 2,5 år senare.

I guess he was the love of my life. Hoppas bara att det finns fler än en.