Jodå. Den hade vuxit på sig. Hela 0,7 cm!!! Antar att alla denna vila och allt Bricanyl verkligen hjälper till. Samt att jag är ungefär lika aktiv som katten är inomhus, dvs inte alls.

Barnmorskan som svarade när jag ringde ger jag inte mkt för. Undra om det är sådär folk känner ibland när man talar med dem i telefonen; att den där vårdpersonalen på andra sidan verkligen inte förstår vad man säger. Jag pratade med henne i en halvtimme, hon fattade i n g e n t i n g. Så fruktansvärt frustrerande. Överläkaren jag träffade idag förstod direkt vad jag menade, vilket var skönt men det hade besparat mig ävlet att få skjuts, ta mig till sjukhuset och göra ytterligare en gynundersökning om den där satans muppen bara hade lyssnat. Jag är för trött för att bli arg.

Så förra fredagen mättes tappen till 1,1cm, idag var den 1,84cm. Lillskallen låg och guppade som vanligt och det ser ut som små hårstrån som virvlar runt. Lillebror. Jag tror det är lillebror. Och snart är han här.

Missförstå mig rätt; det spelar absolut ingen roll vilket kön barnet har. På ett sätt önskar jag verkligen Selma en syster. Men det skulle klart vara roligt med en av varje, även om jag personligen kommer tycka det är svårare med en pojke. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Men det löser sig. Allt löser sig. På nåt sätt.

Förutom möjligtvis det här med namn. Suck.

Sen i helgen har jag svällt upp till en ballong. Har en väldigt stygg bild.

Ska kanske inte lägga ut den...

Om jag fick önska och drömma så skulle bebisen gärna få titta ut den 15/11. Helst inte så långt före och helst inte så långt efter! 37+0 skulle kännas väldigt lagom! Och som jag förstår ganska riskfritt. Tyvärr tror jag inte vi tar oss dit, men man kan alltid hoppas och försöka rikta energin ditåt.

Nya laster: rostade hasselnötter och pepparkakor. Samt äpplejuice.

Imorgon blir det kontroll. Igen. Vill nästan grina pga detta. Jag tror hen kommer snart.

Den här foglossningen är alltså inte att leka med. Sitter på obehagligt ställe. Bebisen lever rövare i magen mest på natten och morgonen. Selma var mest aktiv på kvällen. Jag undrar vem vi kommer att möta. Hoppas på ett friskt, trevligt barn!

Min lilla S är så stor. Självklart leker hon bara med pojkar på dagis! Även de äldre pojkarna. Ingen är förvånad. Jag är ingen rosa typ och jag ogillar könsstereotypiska kläder mm, men jag älskar ju även klänningar och flätor. Det gör inte hon ?. Lillebror/lillasyster M kanske gör det! Hoppas.

Man kan inte dö av ryggsmärtor va?

Nu är det alltså 22 dagar sedan tappen konstaterades kraftigt förkortad och läkaren sade "du får ställa in dig på att föda barn inom två veckor". Trots mängder av celluliter, konstanta smärtor, en massa sockerkilon och en hel del gnäll känner jag mig lite som en kämpe. Visserligen gör jag knappt nåt annat än att ligga i sängen. Men för mig är det en kamp.

Annars är jag mest bara orolig och less på världen. Var kommer all denna ondska ifrån? Hur ska vi kunna uppfostra våra barn till trygga säkra människor i denna förskräckliga värld? Jag blir bara ledsen. Och orolig.

Jag har nog inte riktigt förstått förrän nu hur vansinnigt intresserad jag är av politik. Känner dock att jag kan alldeles för lite. Läsa kurs? Vad läser man då? Statsvetenskap?

Min pappa är nästan sjukligt insatt i världens politik. Jag tror han vet mer om Sveriges politik än vad jag gör. Likadant var det med min värdpappa i Belgien. Det är beundransvärt tycker jag och I min värld tyder det på intelligens.

Trots att jag är så trött just nu känner jag ett enormt behov av att lära. Helst om politik och lagar. Det ni!

Alltså herregud vad liten jag var när jag väntade Selma! Jag är fem kg tyngre nu än då men det ser ut som ca 15. Jag vill ha tillbaka min kropp sen. Det kommer bli k ä m p i g t. Det är inte superstor skillnad på magarna faktiskt. Rumpa och lår är dock gigantiska denna gång jämfört med sist. Viktuppgång i v.34 9-10 kg, dvs samma lika som med Selma.

Bilden till vänster är i v.33 med S. Den till höger är från idag, i v. 34 med lillhen!