Jag är trött och less på jävligt mycket. Vänner som inte ställer frågor eller engagerar sig. Familj som inte intresserar sig tillräckligt i barnet. Slitningar. Ett jobb som jag knappt står ut med.

Det måste vända nu. 2015 ska bli ett bra år!

Visst är det konstigt ändå, att vi flyttade från Umeå med inställningen att det skulle va närmare till familj och lättare med barnvakt. Vi har nu bott här i snart sex månader, under den tiden har mina vänner varit barnvakt vid fler tillfällen än min mamma och aldrig någonsin har hon efterfrågat att få spendera tid med S. Egen tid med henne alltså. Det gör mig besviken. Vi hade en bra relation när jag var i tonåren men nu känns den långt ifrån bra. Det är tråkigt, men jag känner inte att jag kan fortsätta trippa på tå hela tiden. Det blir inte bra.

Det har varit för mycket negativa tankar och negativ energi, nu får det vara nog. Nya friska tag.

Och sen. Ja, jag är utbildad sjuksköterska men det betyder inte att jag vill prata sjukdomar, symtom oxh mediciner på varje ledig stund. Är så in i helvetes trött på det.

Sa jag att jag v e r k l i g e n behöver semester?

Ska det vara så här tomt nu alltså?

Det känns som att göra slut.
Ett skapat beroende som plötsligt inte får finnas.
Hejdå. Jag kommer sakna dig varje dag.

(Forts i låsta...)

Nu orkar jag fan inte mer. Tanken på en separation har aldrig varir närmare och jag är så satans jävla less på att ha två barn att ta hand om. Varav det ena är 32 år.

Vilja. Mardrömmar. Frustation.

Längtan. Rädsla. Förnuft.

Kärlek. Förvirring. Trygghet.

Verklighetsflykt. Förtvivlan. Undran.

De kommer tre och tre nu.

Tänk om jag kunde lära mig att rikta min energi och på så sätt min vilja.

Då skulle jag kunna flytta berg.