Alltså hur många ord är det egentligen? Ett, två¨eller tre? Haha.

Hur gamla har era barn varit när ni börjat med lära gå vagn? Jag är starkt emot gåstolar då det bevisat hämmar motoriken men vill att hon ska kunna ha nytta av en lära gå vagn när det är dags. Antar att det är lite olika vid vilken ålder det är dags men det är ändå spännande att veta när ni börjat med det. Jag tänker att 6-9 månader borde bli bra, det är dock ett spann på hela tre månader :) 

So please tell me. 

Tänk att jag inte förstod.

Natten mot den 22 mars drömde jag om min morfar. Jag drömde att han och mormor skulle komma på frukost, men att de kom för tidigt. Vi kramades och jag blev lugn.

Jag är inte vidare vidskeplig. Men min morfar kan va den som älskat mig mest i världen. Jag kan ha varit den som älskade honom mest i världen. Den 22 mars gav han kanske mig ett tecken på att det skulle bli tidigt men att allt skulle bli bra.

Han visste. Och han hälsade pandis välkommen till världen i min dröm.

För ett år sedan idag plussade jag på stickan och den oplanerade graviditeten var ett faktum. Vi blev chockade men glada. Det har varit en stormig och stundtals besvärlig resa. Men det har också varit det mest fantastiska i livet. Jag tyckte om henne i magen men jag tycker mer om henne utanför magen. Vår ljuvliga lilla varelse! Det är konstigt att man kan älska någon från dag ett, att det är lika självklart som att andas. Men det är också en fenomenal känsla- att få lite perspektiv, sätta sig själv i andra hand och lära känna en ny människa som är hälften jag, hälften han.

I ett års tid har vi varit de lyckligaste människorna i världen.

??

Vid vilken ålder började ert barn/ era barn sova i eget rum?

Så många som läst och ingen vill tycka till?

Nu har det gått länge nog, jag har levt i bebisbubblan med A L L T vad det innebär. Inte bara rosaskimrande fluffiga dagar med bebisgos utan även rejäla slängar av dödsångest, oro och allt vad det innebär. Men jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Hoppas jag åtminstone. Under den här tiden har jag såklart hunnit störa mig på och skapa mig åsikter om helt nya fenomen- både gällande saker jag omöjligt kunde ha åsikter om innan jag hade barn samt sådana grejer som bara uppenbarat sig för mig på olika sätt.

Jag måste alltså skriva av mig.

1. VARFÖR vägrar kärringar flytta på sig när man kommer med barnvagnen och ska fram? Jag är ingen bulldozer utan försöker ta hänsyn men överallt blockerar dessa övergödda tanter vägarna och gångarna. Helst där det är trångt. De kan även stanna och prata med varandra precis vid ingången till affärer och således blockera även där. Gubbarna är inte mycket bättre men de håller inte till så mycket i stan. Jag är uppfostrad till att ta hänsyn till äldre och kommer lära vår dotter det men ibland undrar jag om de äldre aldrig fått lära sig detta? Det är inte bara yngre som ska visa hänsyn. MEn på något vis tror jag det hänger ihop med det här landets sjuka vilja att ålderssegregera. Vi håller oss till vår klick, går igång på homogena gruppen och tycker det är obekvämt att gå på krogen med mamma. Jag som älskar att vara ifred tycker ändå inte om den här "skötdigsjälv-mentaliteten" som finns i vårt land. Många dagar har jag stått utanför porten och bänglat in barnvagnen med skötväskan slängandes över mig och gärna någon tung kassa hängandes. Varje gång går det förbi människor bara några meter ifrån där jag står men inte en enda gång har någon erbjudit sig att hålla upp dörren. Jag hade gjort det V A R J E gång om jag inte haft sjukt bråttom. Lite märkligt är det allt.  Mm, ja.

2. En annan sak som jag börjar störa mig på mer och mer är varför affärerna som säljer barnkläder och barnprylar är så trånga att det knappt går att styra barnvagnen där. Jag, som är mammaledig med en snart femmånaders bebis som fortfarande sover ganska lugnt i vagnen när jag går på stan, är verkligen en konsument att satsa på. Hur mycket jag än älskar att vara mammaledig är jag en extremt rastlös person och ibland får jag myror i brallan av att sitta still eller vara hemma. Detta kombinerat med min sjukliga kärlek för shopping gör att de borde rulla ut röda mattan när jag kommer och kikar på barnkläder. För de skulle kunna tjäna multum på min rastlöshet. Om jag kunde ta mig fram med vagnen. Men helt ärligt tänk efter... Det absolut värsta stället att gå på som småbarnsförälder är Lindex i stan. Först ska jag alltså ta rulltrappan med vagnen och när jag väl kommer ner går det inte att ta sig förbi kassorna om det är minsta kö för då blockerar den hela vägen. Bland vissa av bebiskläderna är det så trångt mellan ställningarna att det helt enkelt inte går att ta sig fram med vagnen. Jag förstår att många av er tänker " stanna hemma då" eller "köp en annan vagn"- men nä. Det är faktiskt helt ologiskt att det är på detta sätt. Det allra sjukaste är att på ställen där jag aldrig egentligen behöver gå med vagnen typ på Kii, där finns det strålande gott om plats. Varför?

3. Nu till det allvarligare och mer personliga inlägget. Jag var i veckan på kvinnoklinken för att kolla upp mina cellförändringar. I graviditetsvecka 23 fick jag hem ett brev om att cellprovet som togs visade lindringa förändringar. Bara den grejen. Dödsångesten på det. Oron, väntan. Irritationen av att många bagatelliserar det. " Vet du hur många som har cellförändringar". Nej och ja, men jag bryr mig inte. Nu då, ca sju månader efter att brevet kom skulle jag gå och kolla upp detta. Jag som avskyr gynundersökningar mer än allt i världen var så nervös att jag mådde illa. Kvinnan som mötte mig började med att avlägga någon konstig kommentar- vilket inte fick mig att känna mig bättre. Hela församtalet kändes sedan dömande (för privat för att skriva om i olåst inlägg) och jag blev inte mer bekväm. Att jag sedan inte förstod allt hon sa gjorde det tyvärr inte bättre. Jag förklarade att jag verkligen avskyr gynunderökningar, hon svarade "men du har fött barn, ja?". Jag svor inombords. Undersökningen som sedan följde var något av det värsta jag varit med om. Att föda barn var en bagatell jämförelsevis. JAg ville helst skrika och grina men av någon slags rädsla att verka feg lät jag bli. Detta skapade såklart ännu mer dödsångest, eller snarare smärtångest. Den ångesten vi på alla sätt försöker undvara barnen där jag jobbar. Den ångest som gör att de kan få en livslång rädsla för vården om den hanteras på fel sätt. Det gjorde så fruktansvärt ont. "Du måste slappna av, annars går det inte". Nä jag vet, men du har ett skruvstäd som du vrider på i mitt underliv. Efteråt darrade jag bara och var mest nöjd över att hon inte sett någon cancer, men jag lyckades ändå få fram att jag vill ha lustgas om jag ska göra den där grejen igen. Undersköterskan svara lite ursäktande att de inte hade personal till sånt nu på sommaren- vilket jag som vårdpersonal kan förstå. Läkaren svarade mig att jag kunde få lugnande om jag skulle behöva göra om det (om inte provet blev tillräckligt bra). Inte nog med att hon föreslog benzo till en helammande kvinna utan hon förstod inte ens varför jag reagerade på det. Jag försökte stå på mig och säga att jag VILL ha lustgas nästa gång, hon svarade " vi har inte det härinne. Det är många som gör sånt här. Nästa gång kan du ta två Alvedon i förebyggande syfte två timmar före du kommer hit". När jag så småningom halvsprang ut därifrån började jag såklart grina. J blev livrädd. Det värsta är att jag kan inte skaka av mig tanken om att:

Om jag vore man hade de aldrig genomfört undersökningen utan någon typ av sedering när jag var så nervös.

Varför ska kvinnor hela tiden tycka det är ok att utsätta kroppen för smärta och lidande bara för att kvinnor i åratal har gjort det och/eller att " alla andra klarar av det". Men so what? Det gör OOOOOONNNT säger jag ju. Så besöket har resulterat i att jag nu har ännu mer cancerångest och ångest över att måsta gå dit igen. Jag tror dock att jag ska ringa och be om en manlig gynekolog när jag får nästa kallelse. För helt ärligt; män är mer gentle with the pussy. De har ingen egen, de vet inte hur det känns och de allra flesta respekterar när man säger till att det gör ont.

4. Snälla snälla Peder Jonsson byt vokabulär. Och Västerbottenspolisen- man går inte ut med ett konstaterande att det inte är farligt för allmänheten när galningar skjuter om man inte VET att det är så. Dödsskjutning av random okänd person för GM är inte direkt vad jag kallar säkert för allmänheten.

Fattar ni hur en 31-åring kan vara så sur och bitter innan klockan 10 en lördagsmorgon? Nu ska jag någ gå och mysa med mina ljuvliga familj.

Jag älskar att vara mammaledig och vill aldrig börja jobba igen.

Men.

Ibland efter timmar av gnäll, snor och grin vill jag bara försvinna en stund. Vara mig själv. Inte bära,
Inte trösta, inte lirka.

Man måste få säga det också; det är inte underbart 24 timmar om dygnet varje dag. Men nästan :)