Julaftonsmorgon hemma hos mor.

Vilken sattyg. Fyfan vad illa jag har mått idag och vad extremt störigt det är att vara superhungrig men inte våga äta. Det blev inte bättre av att chefen ringde och frågade om jag verkligen behövde vara sjukskriven för att det var så många borta. Man kan inte jobba med magsjuka/matförgiftning, särskilt inte bland cancerbarn- sådetså.

Men jag känner mig värdelös. Det är otäckt hur ofta det inträffar nu. Bebisen tycker inte om att jag har magsjuka och gar dansat runt hela natten och stora delar av dagen.

Ska försöka kurera mig imorgon så jag kan jobba på torsdag, eftersom det tydligen är sån kris. Hoppas dock på stressfritt arbetspass utan sammandragningar, blev rätt skrämd i förra veckan.

Den där ugnspizzan jag planerat att äta får ligga kvar i frysen. Snart. Snart.

Jag kan inte hålla mig längre...

Jag bryr mig inte särskilt mycket om sena utekvällar eller barrundor. Kan ibland tänka att jag saknar det men sen inse att jag ändå inte har ork.

Jag oroar mig ofta över att det kommer bli tight om pengar och att det kommer bli svårt att shoppa till sig själv. Men så måste det ju bli. Och jag har rätt mycket kläder...

Men... När jag tänker på att vänta på Arlanda, att strosa runt där och invänta sitt flyg, känslan av att landa på ickesvensk mark och bara få upptäcka och njuta- då blir jag nästan sjuk. Jag är redan rastlös i själen, och i vanliga fall hade nästa resa redan varit inplanerad. Missförstå mig rätt, jag kommer antagligen att älska att vara mamma, men friheten i att kunna resa nästan hursom och närsom kommer jag sakna mest av allt.

Men jag tänker att om några år kan jag åka iväg utan man och barn, sitta på arlanda med en vän och återigen lämna svensk mark. Jag ser fram emot det.

Idag när jag går in i vecka 21 (20+0) kände jag bebisen för första gången. Den rör på sig därinne, lillålen.

Nu frågar jag återigen vilka ni är som läser här regelbundet?!

På begäran...

Men är det en flicka eller en pojke?