Neråtperiod igen skulle man kunna säga. Jag är fan den enda singeln i världen. Eller det känns så. Orkar inte tänka positivt idag.

Lyckan känns så långt bort. Och hur attraktiv är det när man börjar bli desperat? Men vafan ska man göra? Jag vill ju inte vara ensam mer.

Om fem år kommer alla jag känner va lyckligt gifta, ha barn och hus. Medan jag kommer bo kvar här med Smilla. Kul liv.

Jag känner mig verkligen helt värdelös. Det är ingen rolig känsla.

Det är rea på www.hm.se från idag. Jag har just klickat hem en kofta, ett linne, en klänning och fem arband för 167 kronor. Det är ju inget annat än ett fynd, eller hur?

Det är alltså inte dyrt Äneth :)

Idag väntar festligheter och jag arbetar på att ändra mitt sätt att tänka.

Yes.

Tack för resan finaste vän. Så magiskt det var.

Och du, det var inte dyrt ;)

Det är varma tårar som envist trillar nerför mina kinder idag. Jag kan inte låta bli att läsa trots att det är både dumt och oprofessionellt.

Jag känner sorgen. Den fullkomligt genomsyrar vartenda ord. Jag har som tidigare skrivet gett upp det här med att fundera kring orättvisor när det gäller sjukdomar, men jag kan försöka sätta mig in i hur det känns att vara den som drabbas av orättvisan. Hur klarar man av att förlora ett barn? Hur är det möjligt att gå vidare?

Antagligen gör man det för att man måste. För att det inte finns något annat alternativ. Men hur gör man för att andas?

Jag beundrar många av de föräldrar och syskon som jag möter i mitt jobb. Jag beundrar styrkan de har just när det inte finns något alternativ. Jag hävdar bestämt att kärlek är den starkaste drivkraft vi har och att det skulle vara omöjligt att gå igenom livets svåraste prövningar om inte kärleken fanns.

Jag funderar mycket över hur illa jag far av det här egentligen. Jag älskar mitt jobb, men visst är det tungt ibland.

Vackra änglabarn, flyg så fort vingarna bär och studsa på molnen. Sväva smärtfritt fram och låt solens strålar värma.

Så här illa har det inte varit på länge...