Tack för resan finaste vän. Så magiskt det var.

Och du, det var inte dyrt ;)

Det är varma tårar som envist trillar nerför mina kinder idag. Jag kan inte låta bli att läsa trots att det är både dumt och oprofessionellt.

Jag känner sorgen. Den fullkomligt genomsyrar vartenda ord. Jag har som tidigare skrivet gett upp det här med att fundera kring orättvisor när det gäller sjukdomar, men jag kan försöka sätta mig in i hur det känns att vara den som drabbas av orättvisan. Hur klarar man av att förlora ett barn? Hur är det möjligt att gå vidare?

Antagligen gör man det för att man måste. För att det inte finns något annat alternativ. Men hur gör man för att andas?

Jag beundrar många av de föräldrar och syskon som jag möter i mitt jobb. Jag beundrar styrkan de har just när det inte finns något alternativ. Jag hävdar bestämt att kärlek är den starkaste drivkraft vi har och att det skulle vara omöjligt att gå igenom livets svåraste prövningar om inte kärleken fanns.

Jag funderar mycket över hur illa jag far av det här egentligen. Jag älskar mitt jobb, men visst är det tungt ibland.

Vackra änglabarn, flyg så fort vingarna bär och studsa på molnen. Sväva smärtfritt fram och låt solens strålar värma.