Jag går in i vecka 27 på onsdag och kommer tills dess ha gått upp ca 6 kg. Nog för att jag äter en hel del onyttigt och knappt kan röra mig pga foglossning- men jag förstår inte de som går upp 3-4 kg till vecka 30. Hur gör man då? Unnar man sig inget extra och tränar som vanligt?

Jag längtar efter att kunna röra mig igen. Det är svårt att gå/stå/sitta just nu. På kvällarna kan det vara helt vidrigt. Nä nu får dessa 13-14 veckor ta och öka takten. Jag hoppas bebben kommer i v.38 denna gång!

Ska det alltså göra såhär ont i 14 veckor till? Vill grina vid tanken.

Jag är ingen barnmänniska ut i fingerspetsarna. Visst, jag tycker om barn (oftast mer än vuxna) men är ändå inte den mesta gulltanten, den som bryr sig allra mest i andras barn (även om jag gör det) eller den som aldrig tappar tålamodet.

Därför var det en spännande känsla att verkligen nästan älska nån annans barn vid första anblick! Välkommen lille vän, du kommer få det bra du.

Det finns INGEN som låter lika mycket som min sambo. Han låter som en hel jävla cirkus hela tiden. När han väcker barnet är det jobbigt. Ja.

Hu vad jag önskat jag hade gått ner fler kilon innan jag blev gravid igen för det är tungt nu! Väger nästan lika mycket som när jag var höggravid med Selma (hon kom ju iofs tidigt). Men men.

Fogarna blir allt vara sämre och jag är svullen överallt. Dessutom mår jag fortfarande rejält illa i omgångar. Mkt skumt. Men, nu börjar snart nedräkningen. Och eftersom jag inte orkar säga nej till kakor och glass får jag ta itu med det sen. Önskar bara att inte allt satte sig på armar, ben och rumpa.

Alla pratar om hur hemskt det är när barnet börjar på förskolan. Om att det är jobbigt med separation, om förberedelser månader i förväg osv. Jag tyckte det var jätteskönt när S började på förskolan. Visst kändes det lite att lämna henne där i början, men det var också så otroligt skönt att kunna vara vuxen, gå till jobbet och tänka andra tankar. Jag tycker nog det är värre nu när jag känner hur äckligt långa dagar det blir för henne där ibland. Eller när hon grinar och vill åka hem med mamma när man lämnar henne. Det sistnämnda är dock en flyktig känsla. De ringer ju om hon är jätteledsen. Alla är vi olika men jag hade inte velat vara hemma tills hon blivit 3 år. Jag tror jag hade blivit galen då.

Jag vill slå ett slag för att det ska vara mer okej att uttrycka att det är skönt att vara en egen person också, inte alltid "bara" vara mamma.

Just nu längtar jag efter:

- att inte ha ont
- att ha mer pengar
- att känna mig mer nöjd med tillvaron
- att tappa överflödiga kilon
- att Selma får träffa lillhen


Samtidigt känner jag mig sjukt tacksam över:

- att bebisen blev till, lever och frodas
- att jag har den bästa pandagrisen och (oftast) bästa sambon
- att vi inte lever i ett korrupt, krigshärjat land
- att vi kan betala räkningar, köpa kläder och ha mat på bordet varje månad

Jag menar, det går inte att tycka synd om sig själv hela dagarna. Det vore bara äckligt.

Jag är så trött på att känna mig värdelös. Är det inte det ena så är det verkligen det andra. Kroppen borde orka med såhär tidigt i en graviditet och det känns jobbigt att måsta vara hemma på halvtid- om än jävligt skönt för jag orkar ju inte.

Matas med historier om folk som jobbat tills timmarna innan värkarna satte igång, som minsann inte hade några problem. Jaha, men grattis. För det är inte nog jobbigt som det är. Och jag känner mig inte tillräckligt besvärlig i nuläget.

Oftast är det andra kvinnor som framför dessa åsikter. Om att man bara ska orka.

Det dåliga samvetet som kommer när det blir så att kollegorna blir lidande för att min kropp inte orkar. Känslan av att alla ser snett på en. Närmast hatar. Den är jobbig. Jag står knappt ut med den.

Och 2,5 åringen som säger "jag kan inte" ca 700 ggr om dagen och kag som börjar fundera om det är normalt eller om hon har dåligt självförtroende. Om vi påverkat henne till att tro att hon inte kan. Det dåliga samvetet är fruktansvärt. Vidrigt. Hörde på radion att 8% av barnen i skolan är mobbade. Antar att det finns ett stort mörkertal också. En förälders värsta mardröm. Man får som bara hoppas att det där självförtroendet finns.

Jag längtar bara bort, efter något annat. Där jag slipper känna mig svag, vek och fel. Där jag slipper ha dåligt samvete och ont i kroppen.

Jag längtar efter att inte känna mig helt värdelös.