Alla pratar om hur hemskt det är när barnet börjar på förskolan. Om att det är jobbigt med separation, om förberedelser månader i förväg osv. Jag tyckte det var jätteskönt när S började på förskolan. Visst kändes det lite att lämna henne där i början, men det var också så otroligt skönt att kunna vara vuxen, gå till jobbet och tänka andra tankar. Jag tycker nog det är värre nu när jag känner hur äckligt långa dagar det blir för henne där ibland. Eller när hon grinar och vill åka hem med mamma när man lämnar henne. Det sistnämnda är dock en flyktig känsla. De ringer ju om hon är jätteledsen. Alla är vi olika men jag hade inte velat vara hemma tills hon blivit 3 år. Jag tror jag hade blivit galen då.

Jag vill slå ett slag för att det ska vara mer okej att uttrycka att det är skönt att vara en egen person också, inte alltid "bara" vara mamma.

Just nu längtar jag efter:

- att inte ha ont
- att ha mer pengar
- att känna mig mer nöjd med tillvaron
- att tappa överflödiga kilon
- att Selma får träffa lillhen


Samtidigt känner jag mig sjukt tacksam över:

- att bebisen blev till, lever och frodas
- att jag har den bästa pandagrisen och (oftast) bästa sambon
- att vi inte lever i ett korrupt, krigshärjat land
- att vi kan betala räkningar, köpa kläder och ha mat på bordet varje månad

Jag menar, det går inte att tycka synd om sig själv hela dagarna. Det vore bara äckligt.