Här har det ekat tomt. Jag har haft fullt upp med livet och vår nya familjemedlem. Den lilla solstrålen som förgyller våra liv! Vilken skillnad det är att ha en förstatid med eller utan förlossningsdepression!!!

Men relationen till dottern är sämre och jag bryter snart ihop av trotset. Detta har ju pågått i dryga 15 månader nu men har eskalerat. Vid tillfällen nu är jag så trött så jag knappt litar på mig själv- så nu tänker jag gå och få tips och råd. För min lilla flicka är egentligen underbar- just nu dock ett litet monster.

Sen oroar jag mig över utvecklingen i världen. Jihadister, män i grupp, ofredanden, lynchmobbar, rasister, Ryssland, krig, elände, barnens säkerhet, vår säkerhet, Sveriges säkerhet. Listan kan göras lång Mao.

Utöver det känner jag mig gnällig, trött, ganska less och stundtals som en riktigt dålig mamma. Att få första barnet innebar verkligen att vara mammaledig såhär i efterhand. Med andra barnet not so much. Tur att han är så himla Go och underbar- trots att han kräks ner sig typ 10ggr/dag.

Det känns att vi har få vänner här och jag skulle vilja expandera den kretsen. Lättare sagt än gjort men jag måste försöka.

Jag saknar någon att prata med. Eller ja. Jag saknar två personer. Den ena kan jag ff prata med men vill inte tynga ned mer pga sömnbrist.

Jag vill inte höra "tänk inte så" eller "men lyssna inte på henne, hon har fel" (angående en av S pedagoger som är helt out of line och oförskämd).

Jag saknar såklart den andra personen då. Som A L L T I D förstår vad jag säger utan att jag behöver förklara. Och som förvånansvärt nog aldrig dömer i förväg (eller annars konstigt nog). Men det går inte att få allt här i världen och därför får det nog bli någon helt utanför.

Jag saknar dig förstår du. Fortfarande.