ibland gäller det att veta när det är dags att sluta vika sig dubbel. I mitt fall är det ungefär nu.

Jag hade äntligen hittat inre frid. Drömmarna, tankarna och fantasierna hade slutat. Jag hade (och har fortfarande) alldeles för mycket att tänka på under dagarna för att ha tid att älta och grubbla.

Strax innan köpte jag en efterlängtad dator. Då jag tänkte att det enda sättet för mig att komma ur de felaktiga hjulspåren var att skriva. Det tog dryga två veckor innan jag satte mig och skrev.

En del tankar är tillbaka. En del känslor också. Mer hanterbara. Mindre kvävande. Ändock är de där och pockar på min redan ansträngda uppmärksamt. Och jag letar. I varje känsla och tanke efter det enda svar jag sökt nu en tid: hur beter mig jag mig nästa gång?

Jag ser hellre att det inte blir någon nästa gång än att möta en stenvägg. Glättighet har aldrig varit mig grej.

I mina drömmar får jag fortfarande vila. Det är jag nästan löjligt glad över.