Här skulle jag få Panda att mysa i babynestet som farmor gjort till henne. Hon såg mest skeptisk ut och firade genom att försöka rulla ut nerifrån. Roligt barn det där.

Jag är så olidligt trött just nu men kan ändå inte somna om. Då J varit vaken fram till kl.02.30 för att han ej kunde somna tog jag på mig båda morgonpassen. Jag ska alltså va uppe och igång igen klockan 06. Heja.

Nu är det två sköterskor som sagt att vi nog snart får åka hem på permis, så vi håller tummarna för det. Håll dessutom tummarna för att lillgos gått upp i vikt detta dygn- de är nämligen inte helt nöjda med hennes viktuppgång hittills. Lillan är iaf duktig på att äta!

Jag längtar hem till kissen och min egen säng. Samt till att få skapa egna rutiner hemma till lilla fröken. Som skrivet så håller vi alla tummar och tår!

För en vecka sedan kom vi precis in till förlossningen. Sju dygn har passerat sedan barnmorskan konstaterade att "ni kommer föda barn idag". En vecka sedan chocken och lyckan. Den här veckan har varit den kortaste och längsta i mitt liv. Aldrig förr har jag varit SÅ lycklig, olycklig, trött, orolig, förundrad och totalt i extas som under dessa sju dagar. Det är en märklig och kraftfull känsla, ja alltså den när hela livet förändras över ett dygn. Min kontrollerande personlighet har helt klart fått sig en törn under denna resa och ibland tänker jag att det var tvunget och att detta var naturens sätt att "ordna det" på.

Jag tänker skriva ner en förlossningsberättelse under helgen. Mest för att kunna spara den sen.

Idag ska jag gå och väga mig. Tänker att vi tar en utflykt till B3 och lånar vågen. Om vi orkar. Men helt ärligt, det är lite trist att se ut såhär bara sju dagar efter förlossningen. Hade räknat med lite mage att kämpa bort. Några kilon finns dock helt klart att arbeta bort men jag har en känsla av att amningen kommer fixa dem. Jag är nämligen så hungrig nästan hela tiden så det känns som jag håller på att svälta ihjäl. Spännande, mycket spännande.

Vi testade pandas nya åkpåse och sjukhusets vagn idag. Dock var vi bara ute en kort sväng eftersom det är hur kallt som helst och vi blev nojiga för lillans skull. Dagarna här på sjukhuset består mest av sondmatning och pumpning. Vi kämpar med amningen men lillan är så trött. Tydligen är vecka 35 tröttvecka i magen, den vecka när de knappt rör sig för att samla på sig underhudsfett- vi kan alltså inte räkna med att hon ska orka just nu.

Det är frustrerande och jobbigt. Bilirubinvärdet hade stigit idag så kanske blir det lampa igen imorgon. Och annars kommer dagen se ut ungefär som de senaste fyra gjort, förutom att J's föräldrar kommer. Jag längtar hem så det stör. Fattar inte hur det ska gå om vi måste stanna i fem veckor så håll tummarna för att vi kommer hem tidigare!

Hon är det allra finaste jag vet. Trots att hon är mini och har sond. Små växer till sig och då åker sonden bort. Det går framåt, igår hade hon gått upp istället för ner vikt. Jag har också fått igång mjölken bättre så hon får just nu mer bröstmjölk än ersättning- vilket känns bra! Så idag får vi se om vikten fortsatt vänt upp och om panda kanske måste "sola" igen. Hoppas inte, lite gulaktig är hon dock.

Sömn är ju något icke-existerande. Jag som skulle använda de sista veckorna av graviditeten till att vila- tji fick jag. Jag saknar magen och känner igen lillans rörelser från när hon låg i den. Däremot saknar jag inte foglossningen och den mor slutet så fruktansvärda ryggsmärtan!

Men varför ska jag egentligen sakna magen när jag nu har världens finaste panda?

Senare under dagen ska jag förklara varför jag i hormonpanik låste bloggen igår men nu valt att endast låsa vissa väldigt privata inlägg. Det är alltså bara att fortsätta läsa som vanligt! Dock har antalet läsare ökat kraftigt så lämna gärna en kommentar.

Men nu till det viktiga.
I tisdags kom mamma hit. Efter omvälvande dygn var det fantastiskt. Lilla bestämda fröken har redan mormor lindad kring fingret ( för att inte tala om pappa). Mamma hade köpt kläder i storlek 44 åt lillan (som faktiskt nästan passar :) och hade med sig en massa annat. Under de senaste dagarna har hon och Rita som medföljde bott hemma hos oss och lagat flera olika sorters matlådor, tvättat upp kläder, matat katten, handlat, varit här och avlastat samt bara funnits till hands. När vi har varit trötta, chockade och oroliga (jag så ofantligt mycket mer än J, det är inte alltid en fördel att jobba inom vården) så har det varit det mest fantastiska i världen. Jag har varit trött, grinig och less. Stundtals har det dåliga samvetet kommit över mig- samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll.

Det blir också väldigt tydligt: vad man gör utav kärlek för sina barn. Hormonerna svallar och jag är sjukt labil, men även utan det kan jag konstatera att det skulle ta oss lång tid och kosta en hel del pengar att betala tillbaka allt de gjort dessa dagar. För att inte tala om den rent ovärderliga aspekten.

Tack mamma, jag älskar dig.

Nu låser jag bloggen. Maila till morrfan@hotmail.com om ni vill ha inloggning.

Det är märkligt att det får några dagar och sedan är det kört. Vi har nu hamnat i "babyland" där inget annat riktigt är viktigt. Kanske hade det vart bättre om lilla fröken va hemma och vi slapp sjukhus med allt va det innebär. Allt blir nämligen så inrutat här.

Idag har varit en mycket bättre dag. Mamma har kommit upp med presenter och mat. Maten var det bästa. Hemlagad mat. Lillan fick komma ur lampan efter lunch och har klarat matökningarna. Min förhoppning är att hon inte gått ner mer. Kanske får hon ligga under lampan imorrn, kanske slipper hon. Det är jag och J som lider av lampan- inte hon. Hon diggar det.

Nu inatt har Andy pandy ammat mer för första gången. Det skulle vara så skadat skönt om hon orkade komma igång och amma mer men ingen stress och ingen hets.

Mina fötter ser ut som elefantfötter och det sticker som tusan när jag går. Men hä lös sä. Nu äre godnatt här.

Just ja. Den lilla rosarandiga pyjamasen jag önskade kom mamma med, i storlek 44. Imorrn ska den tvättas- tjoho!