Ett litet hål. Ur vilket allt mitt magiska stoft sakta sipprar ur.
Guldskimrande och vackert.
Finkornigt och omöjligt att fånga.
Hålet kan inte sluta sig.
Jag karvar istället med den vassaste kniv jag kan hitta, i min hud.
I mitt väsen.
För att göra hålet större.

Det fullkomligt forsar magi.
Ur mig.
I mig.
Omkring mig.

Guldstoft är ändligt.
Ibland inte ens verkligt.
Men jag är ju det.
Och borde anstränga mig för att behålla den.
Min magi.

För jag behöver den.
I mig.
Inuti mig.
Aldrig någonsin igen utanför.

Ja.

Kom igen. Jag vet att jag har den någonstans: impulskontrollen.

Karaktären.
Viljan.

Just det. Viljan.

Kämpa.

Nog sitter de kvar där.
De sylvassa små krokarna som grävt sig in precis under huden.
Du plockar vant upp trådarna och drar.
Det sticker och stretar, precis så som jag vant mig vid.
Likt en marionett.
Som en idiot.
Begår jag samma misstag om och om igen.