Det du kräver av mig känns som att bestiga ett högt, omöjligt berg. Det stretar och drar i mig. Känslorna åker berg-och dalbana. Tankarna virvlar i tornados. Jag försöker samla, strama åt. Stänga igen.

Samtidigt vill du öppna. Du vill ha den del av mig jag nästan aldrig delar med mig av; den djupa och kreativa. Den som kräver mod och kärlek. Och tillit. Jag vill inte lita på dig, inte erkänna hur viktig du faktiskt är. Jag är varken dum eller blind. Det var inte bara jag som brann.

Ändå vacklar jag. Av osäkerhet. Av rädsla. Av förtvivlan över att inte veta vad som händer om jag låter dig ta bort haspen. Du vill att jag ska ignorera den enda del av mig som alltid är självklar. Och innerst inne vet jag så väl.






Jag vet så väl att det inte går.

http://open.spotify.com/track/3GiWVAGbKxca0HYhKiC0Tu

Det kanske börjar bli dags snart?

Eller nä, vi väntar ett tag.
Ett litet tag.