Jag har flaggan på halvstång i mitt inre. Från igår. Jag hoppas du inte led när du tog ditt sista andetag utan fick försvinna in i ett mjukt töcken.

Det är skrämmande vad man kan lära sig att hantera. Efter samtalet igår blev jag såklart på dåligt humör, men jag kunde inte nå känslan. Kunde inte känna sorgen. Jag är på ett sätt glad att mitt jobb tvingar mg att hantera svåra känslor och situationer, samtidigt som jag ibland blir rädd för mig själv. Jag älskar att kunna känna och jag tror det är nödvänigt, men det är klart, control is a skill.

Pajen, sällskapet, kramen, omtanken, chipsen, filmen, zumban, skräpmaten, det andra sällskapet och vinet räddade min dag.

Jag tänker aldrig någonsin skämmas för att jag har förmågan att känna och idag verkar det extra tydligt att ingen i hela världen ska bestämma att jag inte ska få känna. Utom jag själv och bara när det är ytterst nödvändigt.

Kvällens roligaste:

jag: jag ska fan bli en riktigt bullmora.

j: hur menar du nu, som en desperat housewife?

jag: nej, alltså jag ska typ baka bullar åt barnen och deras kompisar.

j: jaha, ursäkta, jag fick en helt annan bild.

jag: vare snuskigt?

j: släpp det.

jag: men berätta.

J: ja det var snuskigt och dumt.

jag: BERÄTTA NU.

j: jag läste "bullhora".

Fan jag skrattar ännu.

Oh yes, I am going. Nu ska vi bara boka sen är det klart och betalt. 20 oktober, så  J Ä V L A king!

Shit, jag gillar honom. Hur gick det till?

Han är en fin människa och han gör mig glad. Det här med "min typ" hit och dit får jag lägga på hyllan. Det här med att vara närvarande är viktigt.

Det går inte längre det bara pyser ut från alla håll och kanter.

Jag måste vara snäll mot mig själv. Just nu mår jag verkligen inte bra och lyckan känns så långt bort. Men hur lätt är det?  Trots att jag vet vad som måste göras undrar jag verkligen: hur lätt är det?