Jag har flaggan på halvstång i mitt inre. Från igår. Jag hoppas du inte led när du tog ditt sista andetag utan fick försvinna in i ett mjukt töcken.

Det är skrämmande vad man kan lära sig att hantera. Efter samtalet igår blev jag såklart på dåligt humör, men jag kunde inte nå känslan. Kunde inte känna sorgen. Jag är på ett sätt glad att mitt jobb tvingar mg att hantera svåra känslor och situationer, samtidigt som jag ibland blir rädd för mig själv. Jag älskar att kunna känna och jag tror det är nödvänigt, men det är klart, control is a skill.

Pajen, sällskapet, kramen, omtanken, chipsen, filmen, zumban, skräpmaten, det andra sällskapet och vinet räddade min dag.

Jag tänker aldrig någonsin skämmas för att jag har förmågan att känna och idag verkar det extra tydligt att ingen i hela världen ska bestämma att jag inte ska få känna. Utom jag själv och bara när det är ytterst nödvändigt.