Det finns pandis och kotte- som är i en liga för sig.

Familj.

Och sen finns det de andra. The extended family. De som jag har valt. Jag älskar dem, såklart.

Jag har en i Stockholm, två i Sundsvall och en här. Hur jag än pusslar finns det flest hemma. Sådana man bara kan andas med. När jag inte behöver pausa, tänka eller byta om.

Hur jag än vänder och vrider på det saknar jag någon. Och älskar alla.

Och hur jag än vrider och vänder på det så längtar jag hem. Och ändå inte.

"Är ni systrar"- frågade han idag?
Nej. Men ibland önskar jag det. För jag vill att det ska vara lika självklart om vi flyttar. Efter allt detta- för att vara närmast. ???.

Nu ska jag bli mer aktiv på pandis blogg! Häng med om ni vill!

Det känns som jag håller på att få livet tillbaka, som att jag kan andas igen.

Och det är helt obeskrivligt skönt.

Det är en tröttsam grej att ha dåligt samvete över något som absolut inte går att påverka. Det känns trist att jag ibland skäms över att jag älskar pandis mer än allt, att jag blev gravid utan planering eller tanke.

Men jag rår inte för det, lika lite som någon rår för att de inte kan få barn. Jag är trött på att behöva låtsas att livet inte har förändrats när allt faktiskt har det. Trött på att försöka orka allt eller ens bry mig om saker som faktiskt betyder noll.

Jag är fortfarande samma person men mina prioriteringar har förändrats. Jag har inte samma ork. Jag tycker det är kul att prata om och med mitt barn för hon är den bästa jag vet. Och jag vill inte be om ursäkt för det.

Jag avskyr fortfarande att jämföra barn, att tomsurra och att vara i äckliga påtvingade föräldrasammanhang.

Men jag älskar Selma, mest i hela hela världen. Trots att hon inte var planerad. Trots att jag blev rädd än lycklig när jag blev gravid.

Och jag förstår mer än de allra flesta. Jag har smakat på den; ångesten. Den som är barnlös och så brännande ända in i själen. Jag känner och önskar.

Men jag kan inte förminska mitt eget längre. För då blir det helt plötsligt jag som står där med ångesten; som inte tillåts känna det jag gör. Som minimerar min egen lycka.

Nä, det finns en gräns och det finns numer en ständig vågskål- där Selma alltid väger tyngst.