Du gör mig illa på ett fult, egoistiskt sätt. Du får mig att känna mig som en pissmyra, något litet som går att stampa på. För att det inte längre passar. För att det hotar din värld.

För att du vet att fingret var så slingrat kring mitt att du hade fått bända loss det annars. Handen hade du hellre huggit av än förlorat.

Du sa att min vilja är min största styrka och min största svaghet.
Jag säger att din kontroll är detsamma.

Säg mig; var det verkligen så här du ville att det skulle bli? Mjölet i din påse är inte direkt rent. Hur mycket det än filtreras så försvinner inte fakta.

Jag försvinner.
Du försvinner.
Vi försvinner.

Och jag kommer aldrig någonsin förlåta dig.

Hur kan man sakna något man aldrig haft?