Man ska aldrig aldrig underskatta den kraft som finns i vänners omtanke och ord. 

Igår var en verkligt pissig dag. Allting var bara som en dimma pga olika saker. Jag orkade knappt prata. Men så kom det ett sms fyllt av styrkekramar som värmde hjärtat. En kommentar på bloggen som gav styrka och till slut ett telefonsamtal som just då var värt mer än allt guld i världen. 

Tack för att ni finns. 

Idag har varit en rent förskräcklig dag, hoppas det blir bättre imorgon.

Min mamma frågade mig varför jag inte hade skrivit ner mina tankar, så som jag gjorde förr när jag mådde dåligt. Jag har ju skrivit av mig lite men inte alls i den utsträckning som behövts.

Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör ont, varför det har blivit ett svart hål. Så många komponenter som vävs ihop till något oförståeligt. Hur jag än bär mig åt så hittar jag inte ut. All oro under graviditeten, allt som hände, all oro efter graviditeten, all oro över pengar, foglossningen, kilona, alltför mycket tid att tänka. Jag antar att allt har gjort sitt.

Vissa saker ligger djupare begravda. Jag är känslig av naturen. Ändå har jag sett barn bäras ut i kistor, sett små kroppar förtvina och familjer gå i tusen bitar. Jag, som så många andra, har burit på det, låtit mig ryckas med i engagemang och egentligen aldrig grävt för djupt i mina egna känslor. Jag har blivit glad och ledsen men alltid hållt tanken ifrån mig. Den outgrundliga tanken: det kan hända vem som helst. Det finns ingen rättvisa i världen. Det går inte att kontrollera. Jag tror att för min del har det blivit overload. Jag kan inte längre rycka på axlarna och tänka "det händer inte mig eller mitt barn". För jag har inte en jävla aning. Allt som stoppats ner i kroppen. All oro, all ångest, all förtvivlan över att inte kunna påverka.

Kontroll.

Det är ett så påhittat begrepp.

Det går inte att ha kontroll.

Det är bara något som vi människor skapat för att känna oss större på jorden.

Mäktigare.

Det skapar en panikartad rädsla i mitt bröst.

Folks antagande om att vi får så mycket handledning vi som jobbar med svårt sjuka barn har tidigare roat mig. Nu börjar jag inse att deras funderingar är helt adekvata och normala. Att vi som skolats in till att tycka att handledning knappt behövs har tappat våra normala instinkter. Att vår mentala hälsa är utbytbar mot två saker; tid och pengar.

Mitt mentala välmående har alltid varit utbytbart mot tid och pengar.

Tid och pengar.

Det är inte min tid, inte mina pengar- men det är min ångest.

Ångesten som gör att jag inte kan sluta tro att jag ska dö. Att många minuter per dag ägnas åt att känna efter och leta fel på kroppen. Att jag haft alla möjliga typer av cancer som finns just nu. Det som gör att VC knappt tar mig på allvar längre. Ev. det som gör att jag känner mig konstant svullen i käken och har ont där. Det kan ju vara en tumör annars, men det vore befriande att inte gå runt att tänka på det hela tiden. Precis som jag skulle uppskatta att leva istf att gå runt och vänta på döden.

För dö ska vi alla en vacker dag.

Det dåliga samvetet kväver mig nästan när jag tittar på den ljuvliga lilla varelsen som flyttat in hon oss. Hon är så vacker, så levande. Jag vill inte föra över någon skit på henne, jag vill må bra för hennes skull.

Framförallt vill jag leva.

För hennes skull.

Jag vill inte dö.

Kontroll.

Tid och Pengar.

Jag vill kunna andas igen.

Nu som tänkt er julgodis och kakor till advent och jul- vad vill ni ha och i vilka mängder? Lämna kommentar eller maila på morrfan@hotmail.com.