Min mamma frågade mig varför jag inte hade skrivit ner mina tankar, så som jag gjorde förr när jag mådde dåligt. Jag har ju skrivit av mig lite men inte alls i den utsträckning som behövts.

Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör ont, varför det har blivit ett svart hål. Så många komponenter som vävs ihop till något oförståeligt. Hur jag än bär mig åt så hittar jag inte ut. All oro under graviditeten, allt som hände, all oro efter graviditeten, all oro över pengar, foglossningen, kilona, alltför mycket tid att tänka. Jag antar att allt har gjort sitt.

Vissa saker ligger djupare begravda. Jag är känslig av naturen. Ändå har jag sett barn bäras ut i kistor, sett små kroppar förtvina och familjer gå i tusen bitar. Jag, som så många andra, har burit på det, låtit mig ryckas med i engagemang och egentligen aldrig grävt för djupt i mina egna känslor. Jag har blivit glad och ledsen men alltid hållt tanken ifrån mig. Den outgrundliga tanken: det kan hända vem som helst. Det finns ingen rättvisa i världen. Det går inte att kontrollera. Jag tror att för min del har det blivit overload. Jag kan inte längre rycka på axlarna och tänka "det händer inte mig eller mitt barn". För jag har inte en jävla aning. Allt som stoppats ner i kroppen. All oro, all ångest, all förtvivlan över att inte kunna påverka.

Kontroll.

Det är ett så påhittat begrepp.

Det går inte att ha kontroll.

Det är bara något som vi människor skapat för att känna oss större på jorden.

Mäktigare.

Det skapar en panikartad rädsla i mitt bröst.

Folks antagande om att vi får så mycket handledning vi som jobbar med svårt sjuka barn har tidigare roat mig. Nu börjar jag inse att deras funderingar är helt adekvata och normala. Att vi som skolats in till att tycka att handledning knappt behövs har tappat våra normala instinkter. Att vår mentala hälsa är utbytbar mot två saker; tid och pengar.

Mitt mentala välmående har alltid varit utbytbart mot tid och pengar.

Tid och pengar.

Det är inte min tid, inte mina pengar- men det är min ångest.

Ångesten som gör att jag inte kan sluta tro att jag ska dö. Att många minuter per dag ägnas åt att känna efter och leta fel på kroppen. Att jag haft alla möjliga typer av cancer som finns just nu. Det som gör att VC knappt tar mig på allvar längre. Ev. det som gör att jag känner mig konstant svullen i käken och har ont där. Det kan ju vara en tumör annars, men det vore befriande att inte gå runt att tänka på det hela tiden. Precis som jag skulle uppskatta att leva istf att gå runt och vänta på döden.

För dö ska vi alla en vacker dag.

Det dåliga samvetet kväver mig nästan när jag tittar på den ljuvliga lilla varelsen som flyttat in hon oss. Hon är så vacker, så levande. Jag vill inte föra över någon skit på henne, jag vill må bra för hennes skull.

Framförallt vill jag leva.

För hennes skull.

Jag vill inte dö.

Kontroll.

Tid och Pengar.

Jag vill kunna andas igen.

 

youknow

29 oktober 2013 18:49

Alltså allvar. Nu måste du få hjälp! Jag hade inga barn när jag mådde som du, men jag åt SSRI under graviditet och amning och alla läkare sa då (2008 och 2010) att det var BETYDLIGT bättre än att må dåligt. Du måste få hjälp. Det är inte rimligt att du inte ska få njuta av livet och jag känner igen varenda känsla du beskriver. Det är VANSINNIGT, Samantha. Kräv SSRI! Överdriv. Folk får säga vad de vill om den medicinen, men för mig är den som insulin. Hur skulle jag annars fungera, liksom?

 

Malin

30 oktober 2013 12:59

Håller med ovanstående, utan att veta hur du tänker kring sådant. Jag har ätit ssri i åtta år nu och även under graviditet och amning. Jag verkar inte funka utan och det är underbart att sådan hjälp finns. Begär hjälp, och ta emot om du blir erbjuden!

S L

30 oktober 2013 13:05

:) tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man tänker farligt och lever ut det...

Snälla snälla låt min magkänsla ha fel. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. ...

Har aldrig aldrig varit så glad över att få besök av tant röd. ...

Nu var det ett tag sedan. Det finns såmångs saker som stör mig just nu. Måste skriva ner dem innan jag blir galen. Jag vantrivs med att vara föräldraledig just nu. Hjärnan orkar liksom inte arbeta på lågvarv längre. Tålamodet har gått och dött. ...

Tittade som så många andra på inställningen i fredags. Lyssnade på talet och grinade. Har varit som besatt av CNN under helgen. Såg talet från CIA igår, grinade igen. USAs nye president är en maktgalen fascist som inte kan ett skit om politik. Som...