Nu är ni många som hittat hit igen.

Hej.

Det var bra så.

Jag känner en obekant rädsla. Den genomsyrar allt. Jag fryser och kan inte skaka av mig obehaget.
Men jag har inte tid.
Jag har ingen möjlighet att vänta ut min rädsla.
Den kväver mig och det är plågsamt.
Jag orkar inte spela ett spel. Vill inte.
Är inte intresserad av att säga så lite som möjligt med flest ord.
Vill helst bara vara som ett vitt oskrivet blad. Utan att minsta bloddroppe syns på det efteråt.

Jag har blött färdigt.
Tror jag.
Hoppas jag.

Nej.
Jag är långt ifrån säker.
Håller huvudet högt och konstaterar att jag som mest kommer skrubba mina knän.

När man måste bevisa sitt värde för någon är det som det ultimata beviset på att man måste vända sig om och gå. Och aldrig någonsin vända sig om.

Som jag skrev; skrubbsår.

Inte fan är det kul alla dagar eller ens alla timmar om dagen. Den som säger nåt annat måste ljuga

Stundtals blir iaf jag komplett g a l e n. Det ska skrikas, fäktas, gnällas och tjuras. Jag tappar tålamodet och går in i någon slags bubbla. Självklart känner jag mig som världens sämsta morsa. När jag sitter där med gråten i halsen för att jag är så jävla less tänker jag att alla andra aldrig ledsnar, att alla gör det bättre än jag.

Nu såhär på morgonen inser jag ju att det omöjligt kan vara så.