Jag har sprungit idag, i nästan åtta timmar utan rast. Utan mat, med enbart lite godis i magen. Inte för att jag bryr mig så mkt ändå då mitt konstanta illamående gör det omöjligt för mig att äta. Det är ingen höjdare att bli matförgiftad och sedan ha kvar illamåendet, hualigen. Nåja.

Men sedan hände det. På en gång tog den lilla flickan över mitt hjärta. Hon var så kavat, så duktig, söt och rolig. Pappans oro lyste ur hans ögon samtidigt som han var lugn- antagligen för hennes skull. Doktorn berättade och frågade om de hade några frågor, flickan hade bara en:

- När får vi åka hem? För det är ju snart julafton...

En stor klump landade i min mage och jag blev med ens medveten om vad tröttheten gör med ens försvar.

De pratade vidare inne i rummet.

- Mamma kommer hit i morgon, sa han.

- Va kommer mamma?

- Det kan du fethaja, så lätt blir du inte av med henne...

Flickan skrattade. I pappans röst fanns så mycket ömhet, kärlek och oro på samma gång så jag blev knäsvag och fick blinka febrilt för att inte tårarna skulle ramla ner på kinderna. Jag tittade på läkaren i hopp om att hans min skulle få mig lugn och såg att hans ögon var lika blanka som mina och att han fick blinka lika mycket.

Jag är för trött, jag mår för illa men framförallt så har jag inget försvar just nu. När jag gick hem ikväll med snöflingor stora som lappvantar runtom mig så högg det till i hjärtat igen. Jag har inga barn ( ännu men snart hoppas jag) så jag kan inte helt sätta mig in i hur det känns. Men jag kan föreställa mig. Jag kan tänka det svarta som det faktiskt innebär att fem dagar före jul få beskedet: cancer.

Nu lägger jag ner mina funderingar för ikväll. För imorgon ska jag jobba och försöka ha ett försvar gentemot alla andra som i jämförelse med mig lever i sin mardröm och inte bara försöker förstå sig på hur det möjligtvis kan kännas.