Jag var inne på Bostadens hemsida nyss och tittade på de lediga lägenheterna. Ibland dessa återfinns min lägenhet, den som varit mitt hem i fem år nu. Fem hela år. I början var det våran lägenhet, hans och min. Men sedan tre år har jag bott där själv, ja Smilla bor där också såklart.

Jag både gillar och ogillar min lägenhet. Köket är alldeles för litet, ja hela lägenheten är egentligen för liten. Sovrummet ligger i öster och har således morgonsol- vilket är lite besvärligt när jag jobbat natt på sommaren.

Å andra sidan älskar jag mitt sovrum på vintern, när det är kallt och dragigt. Jag älskar också min stora balkong som är prydd av blommor.

Johans kök är mindre än mitt- det kommer bli helt fruktansvärt under de (förhoppningsvis) få månader vi ska bo i den. Sedan har han ingen balkong, vilket jag tycker känns jobbigt. Det är ljuvligt att sitta på balkong kyliga höstkvällar.

Men allra mest känns det jobbigt för att jag alltid har otroligt svårt för förändringar av det här slaget. De får mig alltid att känna mig väldigt otrygg, därav den senaste tidens konstanta mardrömmar. Lite jobbigt är också att jag lämnar allt som varit, särskilt minnena av honom. Samtidigt som jag vet att jag knappt minns honom längre. Jag minns inte hur han doftade eller hur han lät. Däremot så minns jag när vi flyttade in, skruvade ihop möbler, hämtade hem Smilla... Jag minns dock även när han flyttade ut och ångesten som följde med det. Sömnlösa nätter, otrygghet.

Jag och Johan förtjänar en ärlig start. Faktiskt. Men enkelt är det inte.