Ja på riktigt.

Dra åt helvete.

Du är så jävla feg.

Allt detta prat om vuxet beteende... Om att vara rak och ärlig.
Om att kunna bemöta.
Och att ändå selektera bort allt som väcker minsta obehag eller tvivel.

Att du ringer mig och stammar gör inte saken bättre.
Jag vet redan vem du är.
Hela vägen.
Inifrån och ut.

Det kanske är dags att acceptera det?

Jag älskar politik. Varför undrar ni? Därför att vi i Sverige fortfarande är lyckliga nog att leva i en så pass öppen demokrati att det går att föra diskussioner och debatter där ALLA får göra sin röst hörd.

Jag tycker till och med om att lyssna på tal från partier vars åsikter jag absolut inte delar, därför att kunskap är bättre än ignorans. Jag hävdar att det ALLTID är bättre att lyssna och sedan bilda sig en uppfattning. Ibland kan det man tror är bra visa sig vara så genomskinligt eller uppbyggt av luftslott vid närmare granskning.

Retorik är viktigt, men det är inte allt. Bakom varje duktig retoriker måste det finnas en hjärna. Och en hjärta. En person som har pondus och som lyckas beröra. För mig måste den som ska representera Sverige i form av statsminister, vara någon som pratar om "vårt" och inte om "mitt" eller "ditt".

För mig handlar valet inte om höger eller vänster. Det handlar inte om pengar eller ordningsbetyg.
Det handlar om humanism. På alla nivåer. Det handlar om den typen av samhälle jag vill att mitt barn ska leva i. Den typen av samhälle jag kan vara stolt över att jag bidrog till med min röst. Med mitt ynka lilla bidrag till den demokrati som inte är alla förunnade.

Därför gör jag, som är den mesta känslomänniska ni någonsin kommer träffa på, ett medvetet val och låter mitt hjärta abdikera från sin tron.

I år kommer jag att rösta enbart med hjärnan. För att främja det samhälle OCH den demokrati som jag är stolt över. För att försöka vända de otäcka vindarna som tyvärr blåst över vårt land alldeles för länge.
I år kommer jag att rösta på det enda sätt jag kan, för att försvara det jag tror på allra mest...

Alla människors lika värde.

Min sambo stortrivs här. Med sitt jobb, med vårt boende, med staden.

Jag hatar mitt nya jobb. Vårt boende är utan tvekan bra. Selmas förskola är fantastisk. Det är skönt att ha mamma och bästa vännerna nära. Restaurangerna är rätt bra. Det är enkelt att shoppa. Det går att fika en lördag i stan.

Ändå saknar jag Umeå så fruktansvärt mycket. Och det går inte över utan blir snarare värre. Man hinner rota sig mer på 11 år än jag trodde var möjligt.

Mina helger krockar med min väns och jag har därför ingen aning om när jag kan åka upp nästa gång. Förhoppningsvis före jul. Det känns liksom länge att vänta.

Annars drömmer jag om mördare som sliter ut hjärtan och hjärnor på bebisar. Om stora hus med många rum och blodpölar. Om flottigt hår och rädslan i kroppen som framkallas av att inte ha någonstans att gömma sig.

Ibland driver arrogansen mig till regelrätt vansinne.

Jag vill skrika och slåss. Rivas och klösas.

Man ska aldrig tro att man vet allt om
någon annans innersta. Eller relation. Eller känslor. Eller vad fan som helst. Det är omöjligt att sätta sig in helt i någon annans känsla, särskilt om man utgår ifrån sig själv.

Jag blir rådvill. Står kvar och undrar varför. Funderar hur tegelstenarna till muren kan flyga fram och byggas upp på samma tid som det tar för mig att blinka. Det är inte hjärnkirurgi vi pratar om, utan vardagliga tankar och känslor.

Varför är det så svårt?