Det är skoj att ni är många fler som läser nu. Extra kul är det förstås när ni lämnar en kommentar.

Hoppas på att få sova bra inatt, kropp och psyke behöver verkligen det.

Lillhen i magen slår volter och har hickat halva kvällen. Hoppas hen lugnar ner sig lite.

Allt som händer gör att jag ligger sömnlös på nätterna och har ingen som helst energi på dagarna. Jag orkar inte ens njuta av det vackra vårvädret trots att det antagligen skulle få mig att må bättre.

Det ser ut som fan här men jag orkar inte städa heller, kanske får ta mig i kragen imorrn em. Borde hitta på nåt kul.

Det allra värsta är dock att jag inte vill umgås eller prata med nån om jag slipper. Hemsk känsla men jag antar att den försvinner smarta telefonsamtal och fikadejter går bort just nu. Jag varken orkar eller vill.

Om nu bara läkaren på VC kan ta och ringa upp, annars ska jag byta VC imorrn eller i nästa vecka. Orkar inte med dem heller.

Hur vi än gör kan vi inte hitta ett pojknamn som vi båda gillar. Det är helt omöjligt. I början av graviditeten gjorde det inte så mycket eftersom vi då var så säkra på en flicka, men jag tror snarare tvärtom nu.

Har ni några tips? Vi har några namn som funkar men som inte är klockrena.

Det hade varit mycket enklare i ett engelskspråkigt land. Då hade jag velat ha en Xander eller Riley, möjligtvis en Brooklyn. Flickan hade fått heta Madison, Chelsea, Grace eller Emmah.

Men liksom, vad ska han heta? Om det nu är en han. Det eventuella flickebarnet har vi två alternativ till ( för J köper inte att man kan heta Chelsea även i Sverige). Och jag tror inte på det där "det syns på dem vad de heter när de kommer ut". Vem fan har hittat på det egentligen?

Snälla snälla; pojknamn önskas, gärna i drivor.

Det går fort nu...

Just det ja.

8,5 kilo upp i vecka 32. Screw you barnmorskan.

Min sambo är inte perfekt på något sätt och jag som är väldigt irritabel kan ofta störa mig på saker hos honom. Småsaker och ibland större saker.

Men.
Sanningen är ju också den att det i slutändan spelar väldigt lite roll om han gör eller säger irriterande saker, för han är den som får mig att må bäst i världen. Han kan plocka ner mig på jorden när mina fötter lättar( och tro mig de gör det ofta) och han kan lindra min oro med sitt sätt att tänka. Vi är så sjukt olika och jag tror det funkar därför.

I mitt förra förhållande var jag konstant osäker på den andra parten, men så känner jag inte alls nu. När J säger att det enda som skulle kunna få honom att någonsin lämna mig är om jag sårade honom fundamentalt så tror jag honom. För jag vet att det är sant.

Jag känner att det är sant.
Vilken fantastisk känsla ändå! Jag ska nog gå och köpa några rosor till min älskling idag för han är värd det.

Jag vill hälsa alla nya läsare välkomna hit!

Inatt när jag inte kunde sova pga smärta och alla tankar började jag svettas och må illa. Till slut började jag gråta helt hejdlöst, för att jag inte har någon som helst ork kvar.

Då kom den lilla mjuka vännen som har bojkottat vår säng i flera nätter, hon strök sig och lade sig på mig och kurrade. Jag kickade ner henne några gånger pga vändningar men också för att det blev varmt. Varje gång kom hon dock åter. Det är inte första gången det händer. Hon tröstar mig när jag är ledsen. Det är faktiskt lite enastående.

Sen har jag förstås en fantastisk sambo som tröstar trots att klockan var 04 på natten, men det är ändå mer förståeligt än att ett djur gör det.