Detta har vi införskaffat än så länge... Försöker handla könsneutralt vilket faktiskt är oroväckande svårt. Johan ville köpa grått och blått och en rosa mössa har det blivit, men det är ju fina färger det med. Jag saknar nåt ljusgrönt och gult, tänker att det blir fint.

Ligger nu efter denna mardrömsnatt med illamående och känner fossingarna mot revbenen. Jag har börjat längta nu <3.

Fyfan att jag inte lär mig... Mitt gravida jag tål inte fet mat eller för mycket fett överhuvudtaget. Jag mår så himla dåligt av det. Ändå får jag ibland för mig att jag ska äta det. Efter gårdagens rätt äckliga pizza (det finns inga riktigt bra pizzaställen i Umeå) började jag må dåligt. Nu har jag varit vaken med illamåendedöden i typ en timme. Det är ju verkligen inte värt kalorierna. Ok om det varit världens godaste pizza men det var det INTE.

Önskar att samhället var så pass tryggt att det kändes bekvämt att ta en promenad nu kl.05 men så är det inte.

Jag har börjat få rejäla sammandragningar och bebben är helt vild emellanåt. Det är dock inte mest sparkar utan det känns som den slår kullerbyttor- cirkusbarn?!

Det lilla djuret är fint. Hon tittade sömndrucket på mig när jag klev upp vid kl.04 men följde ändå med upp, gosades och spann. Sedan höll hon vakt på lite avstånd. Hoppas att Smilla tolererar bebisen- för jag älskar verkligen det där djuret och vill inte lämna bort henne :/

Nä om man skulle försöka somna om. Den tidiga morgongympan verkar ha lugnat sig nu också.

Ni som drömt om barnets kön under era graviditeter- har det stämt?

Under tidigare delen av graviditeten drömde jag några drömmar om småflickor. Nu mot slutet har jag drömt två drömmar i vilka jag båda födde en pojke. Drömmen jag hade inatt var väldigt specifik, men barnet var inte lik någon av oss- dessutom var han ungefär som en 3-4 månaders bebis när han kom ut. Snoppen såg jag dock tydligt.

Så jag frågar igen, har ni drömt om era barns kön under graviditet? Och har det stämt? Ska man isf lita på de senare eller tidiga drömmarna?

Nu tror jag ju att det är en pojke iofs men är inte alls tvärsäker.

Vore så DL om någon vill svara!

Alltså det är ju som en djungel med alla dessa grejer man behöver. Vissa saker är enklare att bestämma sig för än andra. Några saker vill jag dock fråga er om kära bloggläsare för att få lite tips och råd. Here goes:

1. Tips på bärsele önskas. Jag har hela tiden tänkt en Ergobaby men börjar bli tveksam. Manducan ska tydligen va bra?! Babybjörn säger ju alla är oergonomisk och oskön- stämmer det? Vad hade ni för sele? Jag frågar särskilt er som är korta för tydligen spelar längden roll.

2. Har ni haft en vanlig sopkorg till blöjorna eller en blöjhink? Tydligen finna det specifika blöjhinkar... Och behöver man sanitetspåsar om man har en vanlig sopkorg?

3. Det finns så många olika bud kring täcke och kudde i spjälsäng- hjälp. Vad? Hur? När? Ska man ha kudde i början? En del hävdar att det då är viktigt att man köper rätt sort typ en från "rätt start". Hur har ni gjort?

4. Har grymma problem med ryggen och asont varenda kväll- hur gjorde ni för att behålla ryggstyrka med tjockismage?

Alla svar tas tacksamt emot.

Nu i vecka 30 tycker man att illamåendet borde vara som bortblåst- men nej. Jag är fortfarande nästan konstant illamående dock helt utan att kräkas. Jag tror att det var mellan vecka 15-18 som jag mådde lite bättre och såklart är det inte lika illa som i början men ändå så tröttsamt.

Vissa luktar gör mig fortfarande spyfärdig. Nu har jag dessutom börjat vakna på nätterna av illamåendet. Ät nåt, tänker ni och jag testar det men oftast blir det bara värre och orsakar halsbränna. Jag upplever inte halsbrännan som värst även om det stundtals är jobbigt, den kommer och går. Fet och kryddstark mat är bara no no dels för halsbrännan dels för hjärtklappningen.

Men alltså, finns det någon vänlig själ därute som kan ge mig tips på hur man kan lindra detta illamående? Postafen har jag redan testat, det hjälper föga.

Så bra gick det med min tanke om att inte klaga mer, men seriöst jag har nu varit vaken i två timmar sen kl. 03.48 pga sattyget, jag blir rätt slut av det.

Ibland mår jag nästan dåligt över mitt eget gnäll. Nä, jag har inte haft en rolig graviditet- långt ifrån, men jag bär ändå på ett litet liv och är glad och tacksam över det. Det finns många runtomkring mig som har det tungt och tufft just i barnfrågan, och när jag tänker på det så känns foglossningen och den nyförvärvade astman som småsaker. Det måste vara ett rent helvete att gå runt och fundera över varför det inte funkar, vad som är fel eller om det kommer funka just den här gången. Rädslan att inte vilja veta... Det finns många i min omgivning som jag beundrar; starka, orädda människor som vågar och törs kämpa för vad de vill. Som inget annat  vill än att två ska bli tre men stöter på motgång på motgång. Det krävs faktiskt styrka och mod att ta emot hjälp.

Jag skäms nästan ännu mer över att jag i början blev mest chockad över graviditetsbeskedet, det var en månad då vi inte brydde oss om att "inteliggaunderveckandetärsomfarligast" och jag blev gravid. Redan innan jag kissade på stickan visste jag att det var så, trots att det ändå tagit fasligt lång tid för mig att lägga ihop ett och ett. Det var tydliga streck på båda stickorna trots att det var 1-2 dagar före beräknad mens. Det är då man bara vet att det kommer bli en liten parvel. Jag avundas dem som känner totalt lyckorus vid det beskedet för jag gjorde inte det. Jag blev glad, men kände samtidigt en enorm ångest. För att vi hade planerat så mycket vi skulle göra, för att vi inte varit tillsammans så länge, för att jag har en rastlös själ och just för att det är så många som försökt längre och har velat det mer än jag i min omgivning.

Alla brottas med olika känslor antar jag. Jag och J är jätteglada för att lilla Lo/Louis kommer i april. Krämporna som inte är nådiga kan jag ändå leva med om jag får ta det rejält lugnt mellan varven. Det är nästan känslan av att jag önskade att det gick att dela med sig av "detgicksåfort" som är den värsta. För jag önskar verkligen det. Och jag tycker att livet är jävligt orättvist. Jag undrar om jag varit lika stark själv.

Jag trodde inte det skulle synas en så tydlig skillnad, men det gör det ju visst.

 Vecka 27.

Vecka 30.