Ibland mår jag nästan dåligt över mitt eget gnäll. Nä, jag har inte haft en rolig graviditet- långt ifrån, men jag bär ändå på ett litet liv och är glad och tacksam över det. Det finns många runtomkring mig som har det tungt och tufft just i barnfrågan, och när jag tänker på det så känns foglossningen och den nyförvärvade astman som småsaker. Det måste vara ett rent helvete att gå runt och fundera över varför det inte funkar, vad som är fel eller om det kommer funka just den här gången. Rädslan att inte vilja veta... Det finns många i min omgivning som jag beundrar; starka, orädda människor som vågar och törs kämpa för vad de vill. Som inget annat  vill än att två ska bli tre men stöter på motgång på motgång. Det krävs faktiskt styrka och mod att ta emot hjälp.

Jag skäms nästan ännu mer över att jag i början blev mest chockad över graviditetsbeskedet, det var en månad då vi inte brydde oss om att "inteliggaunderveckandetärsomfarligast" och jag blev gravid. Redan innan jag kissade på stickan visste jag att det var så, trots att det ändå tagit fasligt lång tid för mig att lägga ihop ett och ett. Det var tydliga streck på båda stickorna trots att det var 1-2 dagar före beräknad mens. Det är då man bara vet att det kommer bli en liten parvel. Jag avundas dem som känner totalt lyckorus vid det beskedet för jag gjorde inte det. Jag blev glad, men kände samtidigt en enorm ångest. För att vi hade planerat så mycket vi skulle göra, för att vi inte varit tillsammans så länge, för att jag har en rastlös själ och just för att det är så många som försökt längre och har velat det mer än jag i min omgivning.

Alla brottas med olika känslor antar jag. Jag och J är jätteglada för att lilla Lo/Louis kommer i april. Krämporna som inte är nådiga kan jag ändå leva med om jag får ta det rejält lugnt mellan varven. Det är nästan känslan av att jag önskade att det gick att dela med sig av "detgicksåfort" som är den värsta. För jag önskar verkligen det. Och jag tycker att livet är jävligt orättvist. Jag undrar om jag varit lika stark själv.

Jag trodde inte det skulle synas en så tydlig skillnad, men det gör det ju visst.

 Vecka 27.

Vecka 30.

Nu när vi flyttat till nytt och så småningom kommit iordning vill jag såklart bjuda hem folk, men en fest känns lite märkligt när man är höggravid och helt ärligt- jag skulle aldrig orka. Klockan 22 är det god natt för mig.

Älskar ju att baka och tänker att det vore en bra kombo. Sen äre ju lite halvtrist att bara dra runt hemma hela dagarna. Tanken slog mig därför att kanske ha en babyshower. Men inte en "gemiggrejer"träff utan snarare att fika och umgås. Nån fjantig lek skulle jag iofs kunna tycka vara roligt...

Men har ändå känslan av att det skapar nån typ av köppress om man har just en babyshower... Det vill jag inte.

Vad tycker ni? Och ffa skulle nån komma om jag ordnade en?