Just det ja.

8,5 kilo upp i vecka 32. Screw you barnmorskan.

Min sambo är inte perfekt på något sätt och jag som är väldigt irritabel kan ofta störa mig på saker hos honom. Småsaker och ibland större saker.

Men.
Sanningen är ju också den att det i slutändan spelar väldigt lite roll om han gör eller säger irriterande saker, för han är den som får mig att må bäst i världen. Han kan plocka ner mig på jorden när mina fötter lättar( och tro mig de gör det ofta) och han kan lindra min oro med sitt sätt att tänka. Vi är så sjukt olika och jag tror det funkar därför.

I mitt förra förhållande var jag konstant osäker på den andra parten, men så känner jag inte alls nu. När J säger att det enda som skulle kunna få honom att någonsin lämna mig är om jag sårade honom fundamentalt så tror jag honom. För jag vet att det är sant.

Jag känner att det är sant.
Vilken fantastisk känsla ändå! Jag ska nog gå och köpa några rosor till min älskling idag för han är värd det.

Jag vill hälsa alla nya läsare välkomna hit!