Senare under dagen ska jag förklara varför jag i hormonpanik låste bloggen igår men nu valt att endast låsa vissa väldigt privata inlägg. Det är alltså bara att fortsätta läsa som vanligt! Dock har antalet läsare ökat kraftigt så lämna gärna en kommentar.

Men nu till det viktiga.
I tisdags kom mamma hit. Efter omvälvande dygn var det fantastiskt. Lilla bestämda fröken har redan mormor lindad kring fingret ( för att inte tala om pappa). Mamma hade köpt kläder i storlek 44 åt lillan (som faktiskt nästan passar :) och hade med sig en massa annat. Under de senaste dagarna har hon och Rita som medföljde bott hemma hos oss och lagat flera olika sorters matlådor, tvättat upp kläder, matat katten, handlat, varit här och avlastat samt bara funnits till hands. När vi har varit trötta, chockade och oroliga (jag så ofantligt mycket mer än J, det är inte alltid en fördel att jobba inom vården) så har det varit det mest fantastiska i världen. Jag har varit trött, grinig och less. Stundtals har det dåliga samvetet kommit över mig- samtidigt som jag vet att det inte spelar någon roll.

Det blir också väldigt tydligt: vad man gör utav kärlek för sina barn. Hormonerna svallar och jag är sjukt labil, men även utan det kan jag konstatera att det skulle ta oss lång tid och kosta en hel del pengar att betala tillbaka allt de gjort dessa dagar. För att inte tala om den rent ovärderliga aspekten.

Tack mamma, jag älskar dig.