Jag är så trött på att känna mig värdelös. Är det inte det ena så är det verkligen det andra. Kroppen borde orka med såhär tidigt i en graviditet och det känns jobbigt att måsta vara hemma på halvtid- om än jävligt skönt för jag orkar ju inte.

Matas med historier om folk som jobbat tills timmarna innan värkarna satte igång, som minsann inte hade några problem. Jaha, men grattis. För det är inte nog jobbigt som det är. Och jag känner mig inte tillräckligt besvärlig i nuläget.

Oftast är det andra kvinnor som framför dessa åsikter. Om att man bara ska orka.

Det dåliga samvetet som kommer när det blir så att kollegorna blir lidande för att min kropp inte orkar. Känslan av att alla ser snett på en. Närmast hatar. Den är jobbig. Jag står knappt ut med den.

Och 2,5 åringen som säger "jag kan inte" ca 700 ggr om dagen och kag som börjar fundera om det är normalt eller om hon har dåligt självförtroende. Om vi påverkat henne till att tro att hon inte kan. Det dåliga samvetet är fruktansvärt. Vidrigt. Hörde på radion att 8% av barnen i skolan är mobbade. Antar att det finns ett stort mörkertal också. En förälders värsta mardröm. Man får som bara hoppas att det där självförtroendet finns.

Jag längtar bara bort, efter något annat. Där jag slipper känna mig svag, vek och fel. Där jag slipper ha dåligt samvete och ont i kroppen.

Jag längtar efter att inte känna mig helt värdelös.