Neråtperiod igen skulle man kunna säga. Jag är fan den enda singeln i världen. Eller det känns så. Orkar inte tänka positivt idag.

Lyckan känns så långt bort. Och hur attraktiv är det när man börjar bli desperat? Men vafan ska man göra? Jag vill ju inte vara ensam mer.

Om fem år kommer alla jag känner va lyckligt gifta, ha barn och hus. Medan jag kommer bo kvar här med Smilla. Kul liv.

Jag känner mig verkligen helt värdelös. Det är ingen rolig känsla.