Det är varma tårar som envist trillar nerför mina kinder idag. Jag kan inte låta bli att läsa trots att det är både dumt och oprofessionellt.

Jag känner sorgen. Den fullkomligt genomsyrar vartenda ord. Jag har som tidigare skrivet gett upp det här med att fundera kring orättvisor när det gäller sjukdomar, men jag kan försöka sätta mig in i hur det känns att vara den som drabbas av orättvisan. Hur klarar man av att förlora ett barn? Hur är det möjligt att gå vidare?

Antagligen gör man det för att man måste. För att det inte finns något annat alternativ. Men hur gör man för att andas?

Jag beundrar många av de föräldrar och syskon som jag möter i mitt jobb. Jag beundrar styrkan de har just när det inte finns något alternativ. Jag hävdar bestämt att kärlek är den starkaste drivkraft vi har och att det skulle vara omöjligt att gå igenom livets svåraste prövningar om inte kärleken fanns.

Jag funderar mycket över hur illa jag far av det här egentligen. Jag älskar mitt jobb, men visst är det tungt ibland.

Vackra änglabarn, flyg så fort vingarna bär och studsa på molnen. Sväva smärtfritt fram och låt solens strålar värma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man tänker farligt och lever ut det...

Snälla snälla låt min magkänsla ha fel. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. ...

Har aldrig aldrig varit så glad över att få besök av tant röd. ...

Nu var det ett tag sedan. Det finns såmångs saker som stör mig just nu. Måste skriva ner dem innan jag blir galen. Jag vantrivs med att vara föräldraledig just nu. Hjärnan orkar liksom inte arbeta på lågvarv längre. Tålamodet har gått och dött. ...

Tittade som så många andra på inställningen i fredags. Lyssnade på talet och grinade. Har varit som besatt av CNN under helgen. Såg talet från CIA igår, grinade igen. USAs nye president är en maktgalen fascist som inte kan ett skit om politik. Som...