Nu är det alltså 22 dagar sedan tappen konstaterades kraftigt förkortad och läkaren sade "du får ställa in dig på att föda barn inom två veckor". Trots mängder av celluliter, konstanta smärtor, en massa sockerkilon och en hel del gnäll känner jag mig lite som en kämpe. Visserligen gör jag knappt nåt annat än att ligga i sängen. Men för mig är det en kamp.

Annars är jag mest bara orolig och less på världen. Var kommer all denna ondska ifrån? Hur ska vi kunna uppfostra våra barn till trygga säkra människor i denna förskräckliga värld? Jag blir bara ledsen. Och orolig.

Jag har nog inte riktigt förstått förrän nu hur vansinnigt intresserad jag är av politik. Känner dock att jag kan alldeles för lite. Läsa kurs? Vad läser man då? Statsvetenskap?

Min pappa är nästan sjukligt insatt i världens politik. Jag tror han vet mer om Sveriges politik än vad jag gör. Likadant var det med min värdpappa i Belgien. Det är beundransvärt tycker jag och I min värld tyder det på intelligens.

Trots att jag är så trött just nu känner jag ett enormt behov av att lära. Helst om politik och lagar. Det ni!