Jodå. Den hade vuxit på sig. Hela 0,7 cm!!! Antar att alla denna vila och allt Bricanyl verkligen hjälper till. Samt att jag är ungefär lika aktiv som katten är inomhus, dvs inte alls.

Barnmorskan som svarade när jag ringde ger jag inte mkt för. Undra om det är sådär folk känner ibland när man talar med dem i telefonen; att den där vårdpersonalen på andra sidan verkligen inte förstår vad man säger. Jag pratade med henne i en halvtimme, hon fattade i n g e n t i n g. Så fruktansvärt frustrerande. Överläkaren jag träffade idag förstod direkt vad jag menade, vilket var skönt men det hade besparat mig ävlet att få skjuts, ta mig till sjukhuset och göra ytterligare en gynundersökning om den där satans muppen bara hade lyssnat. Jag är för trött för att bli arg.

Så förra fredagen mättes tappen till 1,1cm, idag var den 1,84cm. Lillskallen låg och guppade som vanligt och det ser ut som små hårstrån som virvlar runt. Lillebror. Jag tror det är lillebror. Och snart är han här.

Missförstå mig rätt; det spelar absolut ingen roll vilket kön barnet har. På ett sätt önskar jag verkligen Selma en syster. Men det skulle klart vara roligt med en av varje, även om jag personligen kommer tycka det är svårare med en pojke. Jag vet liksom inte riktigt hur man gör. Men det löser sig. Allt löser sig. På nåt sätt.

Förutom möjligtvis det här med namn. Suck.