Nu är jag en stackare och jag tycker synd om mig själv. Jag har sett fram emot detta så länge. Att åka till Umeå och umgås med vänner och fina fd kollegor. Att strosa runt i staden vi nyss bodde i. Att ha lite egentid med Johan. Istället ligger jag här och stirrar upp i taket och är mest livrädd. Tycker det är skitjobbigt att vara hos Johans föräldrar. Känner mig som ett djur i bur. Bebisen verkar stressad och fäktas på därinne.

Jag är så ledsen över att måsta missa aw:n med fina människor ikväll. Såg det som en chans att boosta energi. Det är så många jag saknar, längtar efter. Människor finns ju förhoppningsvis kvar. Men ibland bara behöver man det lite extra mycket. Som nu.

Det här med att ligga och glo, känna sig handikappad, vara dödstrött och känna sig maktlös är inte min grej. Jag är rädd för att börja må dåligt igen, hemska tid och tanke.

Hoppas vi kan styra upp en till aw till våren. Jag längtar redan.