Nu är jag en stackare och jag tycker synd om mig själv. Jag har sett fram emot detta så länge. Att åka till Umeå och umgås med vänner och fina fd kollegor. Att strosa runt i staden vi nyss bodde i. Att ha lite egentid med Johan. Istället ligger jag här och stirrar upp i taket och är mest livrädd. Tycker det är skitjobbigt att vara hos Johans föräldrar. Känner mig som ett djur i bur. Bebisen verkar stressad och fäktas på därinne.

Jag är så ledsen över att måsta missa aw:n med fina människor ikväll. Såg det som en chans att boosta energi. Det är så många jag saknar, längtar efter. Människor finns ju förhoppningsvis kvar. Men ibland bara behöver man det lite extra mycket. Som nu.

Det här med att ligga och glo, känna sig handikappad, vara dödstrött och känna sig maktlös är inte min grej. Jag är rädd för att börja må dåligt igen, hemska tid och tanke.

Hoppas vi kan styra upp en till aw till våren. Jag längtar redan.

 

Petra

2 oktober 2015 21:22

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man tänker farligt och lever ut det...

Snälla snälla låt min magkänsla ha fel. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. ...

Har aldrig aldrig varit så glad över att få besök av tant röd. ...

Nu var det ett tag sedan. Det finns såmångs saker som stör mig just nu. Måste skriva ner dem innan jag blir galen. Jag vantrivs med att vara föräldraledig just nu. Hjärnan orkar liksom inte arbeta på lågvarv längre. Tålamodet har gått och dött. ...

Tittade som så många andra på inställningen i fredags. Lyssnade på talet och grinade. Har varit som besatt av CNN under helgen. Såg talet från CIA igår, grinade igen. USAs nye president är en maktgalen fascist som inte kan ett skit om politik. Som...