Nu är det alltså 22 dagar sedan tappen konstaterades kraftigt förkortad och läkaren sade "du får ställa in dig på att föda barn inom två veckor". Trots mängder av celluliter, konstanta smärtor, en massa sockerkilon och en hel del gnäll känner jag mig lite som en kämpe. Visserligen gör jag knappt nåt annat än att ligga i sängen. Men för mig är det en kamp.

Annars är jag mest bara orolig och less på världen. Var kommer all denna ondska ifrån? Hur ska vi kunna uppfostra våra barn till trygga säkra människor i denna förskräckliga värld? Jag blir bara ledsen. Och orolig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man tänker farligt och lever ut det...

Snälla snälla låt min magkänsla ha fel. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. ...

Har aldrig aldrig varit så glad över att få besök av tant röd. ...

Nu var det ett tag sedan. Det finns såmångs saker som stör mig just nu. Måste skriva ner dem innan jag blir galen. Jag vantrivs med att vara föräldraledig just nu. Hjärnan orkar liksom inte arbeta på lågvarv längre. Tålamodet har gått och dött. ...

Tittade som så många andra på inställningen i fredags. Lyssnade på talet och grinade. Har varit som besatt av CNN under helgen. Såg talet från CIA igår, grinade igen. USAs nye president är en maktgalen fascist som inte kan ett skit om politik. Som...