Jag har ont i halsen, jätteont i halsen och tröttheten bara pulserar i tinningarna. Men jobbet gick ok. Eller, jag var inte på mitt bästa humör, men det behöver man väl inte alltid vara?

Jag tänkte när mina kollegor satt och pratade att det vore trevligt att ha någon att komma hem till. I nästa stund hann jag tänka att det är bättre att komma hem till katten än till fel person. Ibland tänker jag att det kanske går att träffa någon sådär lite löst för att slippa den där dumma ensamheten som ibland smyger sig på, bara för att inse att sånt absolut inte funkar för mig. Det är allt eller inget, svart eller vitt- och i just den frågan måste det nog få vara så.

Det är ändå både störigt och jobbigt; det har gått lång tid nu sedan det förra tog slut. Och jag börjar tvivla på att det nånsin kommer att ske igen; det där magiska. För det går ju aldrig att veta... Jag menar det finns ju ingenting som säger ATT det kommer att bli så; att jag kommer att träffa nån som berör så mycket. Äh, det blir babbel, och egentligen borde jag lösenordsskydda det här inlägget, men jag tänker inte göra det.Nästa blir skyddat däremot ;)

Det är tungt på jobbet just nu. Jag har ett omväxlande och för det mesta roligt jobb, men ibland får man verkigen känna på den tunga baksidan av att jobba med svårt sjuka barn. När dessa situationer uppstår är det bra att vara i balans själv. Helst ska man må helt hundra, vara glad, ha ett stabilt förhållande och inte ha några bekymmer- för då orkar man härbärgera andras ångest, oro och andra känslor på ett helt annat sätt än när man inte är helt stabil själv.

Just nu är jag allt annat än stabil. Och kvällen känns övermäktig redan innan jag satt min fot på jobbet. Ont i halsen, snuvig, ont i magen. Jag vill helst bara trycka i soffan idag. Vilket muntert inlägg det här blir. Det enda jag kan trösta mig med är att det i alla fall känns bättre att gå till jobbet ikväll än sist jag skulle gå på på det här passet.

Alltid något.