Jag vet inte om det är sjukdomen som spökar eller vad det är, men jag har varit ovanligt blödig och lättrörd idag. Jag känner mig dessutom väldigt, väldigt ensam. Och jag har tänkt på morfar. Jag saknar morfar. Jag hoppas han har det bra där han är nu. Det är snart ett år sedan han gick bort, den där småkyliga dagen i slutet av september. Jag kommer aldrig glömma det. Men jag är ändå glad över att jag fick vara med.

Jag tänkte ikväll att jag kanske borde skriva och se hur han har det, eller ringa. Men sedan slog det mig: varför i hela friden ska jag göra det? Bryr jag mig verkligen? Nej, inte särskilt mycket. På ett sätt kommer jag alltid att göra det, men han valde bort mig och det är verkligen dags att jag kapar banden så mycket som möjligt.