Jag vill att någon ska ruska om mig och få mig att förstå att jag förstorar upp saker och är allmänt kass i huvudet. Mensdagar är dåliga dagar och jag har haft en dålig dag. Jag vill inte påverkas så mkt men gör det ändå. Jag förstår inte känslan och jag förstår inte varför jag gör så här mot mig själv. Det lämnar mig med en känsla av ledsamhet och ilska, och jag orkar inte känna så mer.

Sedan konstig kritik som jag inte orkar med. Kasta för fan inte sten i glashus.

Hur vet man vad som är sanning och vad som är inbillning? Hur vågar man lita på att det man känner faktiskt är sant?

Och varför blev jag så himla rädd så jag nästan började må illa?