Jag är dramatisk när jag skriver. Texterna får alltid ge liv åt min starkt introverta personlighet ( ca 50%, det är sant). Vi ska inte separera. Jag skrev i affekt. Djungeltrumman går och spelar i fel tonart.

Jag tycker allt känns bättre. Vi är bättre. Men jag är tröttare än allt helvete på jorden. Och kroppen känns konstig.
Och nej. Jag är inte gravid. Det var min första tanke också. Men nej.

Men jag ska byta jobb. Det ni! Fast min chef vet inte det ännu så jag ska va tyst om det.