Min sambo stortrivs här. Med sitt jobb, med vårt boende, med staden.

Jag hatar mitt nya jobb. Vårt boende är utan tvekan bra. Selmas förskola är fantastisk. Det är skönt att ha mamma och bästa vännerna nära. Restaurangerna är rätt bra. Det är enkelt att shoppa. Det går att fika en lördag i stan.

Ändå saknar jag Umeå så fruktansvärt mycket. Och det går inte över utan blir snarare värre. Man hinner rota sig mer på 11 år än jag trodde var möjligt.

Mina helger krockar med min väns och jag har därför ingen aning om när jag kan åka upp nästa gång. Förhoppningsvis före jul. Det känns liksom länge att vänta.

Annars drömmer jag om mördare som sliter ut hjärtan och hjärnor på bebisar. Om stora hus med många rum och blodpölar. Om flottigt hår och rädslan i kroppen som framkallas av att inte ha någonstans att gömma sig.