Det handlar om att inte drunkna ensam i ett hav, när man faktiskt inte är ensam.
Jag vill inte ha en stor, trygg färja som ska ta mig i hamn. Jag kräver ingen taxfree, inga storslagna hytter eller lyx. Jag vill inte att den ska dela hela havet för att plocka upp mig. Propellern är så stor så den skrämmer mig. Färjor skrämmer mig. De är för stora. Om de sjunker blir man maktlös. Förlorar kontrollen. En hytt under vattenytan funkar aldrig. Mina lungor gillar inte vatten.
Det funkar bra med en flotte. Bara en liten, gärna hemmasnickrad. Bara den flyter. Bara den håller mig levande. Om den låter mig rida på vågorna är det ett plus. Trä mot ryggen, luft mot lungor, en oas. Det räcker.

Vill du jag ska vara en flotte? Din flotte? För att du inte ska drunkna? Jag kan till och med vara din livboj om du vill.

Fastfjättrade.
Men det är okej.
Så länge jag flyter.
Och inte drunkar ensam i ett hav, där jag aldrig varit just ensam.

Välkommen till min stenvägg asshole.

Om jag lägger mig ner, raklång på golvet.
Kliver du rakt på mig då?
Backar du?
Eller låtsas du som att jag inte finns.

Nu är det dags.

Slut dig. Knip igen.

Var som en mussla.

Hej likgiltighet. Jag har inte saknat dig. Jag kände din kyla långt innan du dök upp. Jag kände hur du bedövade min kropp och börja kontrollera mitt hjärta innan jag hann stoppa dig.

Sedan slutade jag känna.
Den här gången kommer du husera i min kropp en längre tid. Jag vet det redan nu.
Tack. För att du alltid skyddar mig trots att jag hatar dig.

Seriöst.

Jag vill att alla som läser ska svara!

Var går gränsen för otrohet för Dig?