Det är sjukt jobbigt att känna sig som en bov när man måste va hemma från jobbet. Så är det alltid på mitt jobb. Det känns som man måste ursäkta sig för att man är sjuk. Just nu borde jag alltså be om ursäkt för att jag inte kan jobba imorrn trots att det enda jag fått behålla idag är några lakritsbitar. Även provivan kom upp. Så kul har jag haft det idag.

Sen kan man ju undra om det är så här överallt att det inte finns utrymme för någon enda sjuklucka.


Fyfan vad jag är less på vården.

Är det någon mer än jag som upplever att ens föräldrar börjar bli fruktansvärt ego?! Är det åldern? Denna totala oförmåga att relatera till något annat än sig själv är inte direkt rolig. Konsten att lyssna verkar som begravd och istället ska det gärna pratas.

Det är tröttsamt. Jag orkar typ inte med det. Jag slutar också lyssna för det är inte så kul med envägskommunikation.

Och hur ska det egentligen bli för barnen när inte ens mormor kan lägga ifrån sig smartphonen?

... Inte så jävla roligt.

Vad tycker ni är det optimala antalet barn just för er??

Förbise allt vad omständigheter heter- i form av att va singel, svårigheter att få barn osv.

Jag har personligen svårt att bestämma mig.

Vi har massa grejer som vi vill bli av med billigt! Behöver ni något? Barnkläder? Kläder i storlek 34/36? Porslin? Pocketböcker? Påslakan? Snälla hör av er och kom förbi!

Mitt kraftord är vilja.

365 dagar om året.

Så kul att några kommenterat! Hoppas fler vill dela med sig! Vore jättekul om ni också utvecklade varför.