Ibland driver arrogansen mig till regelrätt vansinne.

Jag vill skrika och slåss. Rivas och klösas.

Man ska aldrig tro att man vet allt om
någon annans innersta. Eller relation. Eller känslor. Eller vad fan som helst. Det är omöjligt att sätta sig in helt i någon annans känsla, särskilt om man utgår ifrån sig själv.

Jag blir rådvill. Står kvar och undrar varför. Funderar hur tegelstenarna till muren kan flyga fram och byggas upp på samma tid som det tar för mig att blinka. Det är inte hjärnkirurgi vi pratar om, utan vardagliga tankar och känslor.

Varför är det så svårt?

Ett litet hål. Ur vilket allt mitt magiska stoft sakta sipprar ur.
Guldskimrande och vackert.
Finkornigt och omöjligt att fånga.
Hålet kan inte sluta sig.
Jag karvar istället med den vassaste kniv jag kan hitta, i min hud.
I mitt väsen.
För att göra hålet större.

Det fullkomligt forsar magi.
Ur mig.
I mig.
Omkring mig.

Guldstoft är ändligt.
Ibland inte ens verkligt.
Men jag är ju det.
Och borde anstränga mig för att behålla den.
Min magi.

För jag behöver den.
I mig.
Inuti mig.
Aldrig någonsin igen utanför.

Ja.

Kom igen. Jag vet att jag har den någonstans: impulskontrollen.

Karaktären.
Viljan.

Just det. Viljan.

Kämpa.