Gud vad jag längtar efter min nya telefon. Den här stänger av sig, ljudet funkar inte och jag hör inte när det ringer. Så sjukt störigt.


Hoppas hoppas den kommer idag.

Det är jobbigt när man inte längre känner sig bekväm i relationer som man tidigare varit bekväm i. För mig skapar det alltid ett slags känslomässigt kaos som ofta går snabbt över och får saker att klarna. Nu är det dock värre för jag inser att jag inte beter mig bäst i världen men tycker samtidigt det känns olustigt att bli nästan nedvärderad. Usch.

Jag älskar panda och njuter av att vara mamma. Dock är det en stor omställning och inte roligt varje sekund av varje dag- särskilt inte när jag är ensam i långa perioder. Det måste få vara okej att säga det.

Jag är trött och less på att behaga, bli ifrågasatt och nonchad. Jag känner också att jag blivit känsligare, att jag känner mig lite ensam i det "vuxna" ibland. J är bäst men inte som väninna. Och även om vi har det bra så hade vi inte ens varit tillsammans i ett år när vi blev gravida så det tär på relationen samtidigt som det är det bästa som hänt.

Men återigen tycker jag inte någon behöver döma oss för det. Tyck hemma i soffan då för jag varken vill eller behöver höra det. Jag tänker så ofta dåliga tankar om mig själv: att jag är dålig som inte orkar med att va så social just nu, att jag borde vara överlycklig 24/7, att jag ä svag som klagar, att mer pengar skulle göra saker bättre. Att jag borde träna, borde ringa, borde borde borde.

Men nä. Nog nu. Jag gör det jag vill och känner som jag vill. Lever som jag vill. Jag måste försöka ta hand om panda, vår relation och mig själv i första led just nu. Och det gör mig inte till en sämre människa.

Jag kan inte sluta köpa fina grejer till lillan. Det här är den sämsta ekonomiska månaden på länge så jag borde verkligen inte, men men. Några grejer blev det igår och sen hade mamma köpt ett sommarset som hon ska skicka upp.

Lillans rum börjar ta form nu även om det går långsamt. Lampan är det nyaste tillskottet!

Idag ska vi träffa Idha och Polly, tjoho!

Mamma ringde mig ikväll och uppmanade mig att låsa bloggen. För det finns många idioter. Jag vet det. De senaste veckorna har jag tänkt mer än en gång att jag ska låsa bloggen. Ska fundera på det tills imorrn men jag tror det blir av denna gång. Om ni vill fortsätta läsa får ni pm:a på facebook eller skicka mail till morrfan@hotmail.com. Jag tror inte jag känner alla som läser, men vill ni fortsätta läsa så skicka ett mail så fixar jag inlogg. TYp. 

Nu har lillan vuxit i det hittills allra finaste plagg jag köpt åt henne- den urfina djungelpyjamasen som var det första plagget jag köpte åt henne. Från att storlek 44 var för stort när hon föddes fyller hon nu, nio veckor senare, ut storlek 56. Det går fort nu...

Ikväll har Sanna tagit superfina bilder på oss, någon av dessa hamnar i tidningen. Här kommer smakprov... Hon är bra duktig alltså. Fotograf-Sanna. 

Jag blir så uppriktigt förbannad när jag läser om upploppen i Stockholms förorter (och nu även på andra ställen i landet). Det är alltså så här långt det gått i dagens Sverige, att det måste brännas bilar och kastas sten på räddningspersonal för att folk vill protestera? Igår läste jag att hemtjänstens bilar tänts på i Lysekil, idag har jag läst om en förskola i lågor i Solna. Men va? VA? Folk som hjälper gamla och oskyldiga barn?


Idioter känner jag. Och det är ju en ganska mild känsla. En kompis hade länkat till en artikel ur tidningen Metro där en sida för att stödja polisen i Stockholms förorter förvandlats till värsta rasistiska forumet där folk hade skrivit så sjukt otäcka saker. Det stod bland annat att någon borde lägga sig i bakhåll och skjuta ihjäl alla som håller på och att Lasermannen borde rensa upp på gatorna. Jag blir mörkrädd.

Vidare reportrar Aftonbladet om att högerextrema grupper nu börjar se det som sin uppgift att gå till motattack vilket bland annat resulterat i att en person blev misshandlad i skallen med en hammare...

Vad är det som händer?! Vidare läser jag i tidningen om monstret som haft tre tjejer instängda i huset i tio år, om 20-åringen som blev styckmördad i Boden och om gruppvåldtäkt i södra Sverige. Sen ser jag på min lilla ängel som sover sött bredvid mig och undrar vad vi egentligen har gjort. Har vi satt henne till en värld som håller på att förgås av våld och galenskap? Av ondska och maktmissbruk? Jag blir så arg och rädd på samma gång.

Och framförallt känner jag en överväldigande maktlöshet inför att möjligtvis inte kunna beskydda mitt barn.