Det är jobbigt när man inte längre känner sig bekväm i relationer som man tidigare varit bekväm i. För mig skapar det alltid ett slags känslomässigt kaos som ofta går snabbt över och får saker att klarna. Nu är det dock värre för jag inser att jag inte beter mig bäst i världen men tycker samtidigt det känns olustigt att bli nästan nedvärderad. Usch.

Jag älskar panda och njuter av att vara mamma. Dock är det en stor omställning och inte roligt varje sekund av varje dag- särskilt inte när jag är ensam i långa perioder. Det måste få vara okej att säga det.

Jag är trött och less på att behaga, bli ifrågasatt och nonchad. Jag känner också att jag blivit känsligare, att jag känner mig lite ensam i det "vuxna" ibland. J är bäst men inte som väninna. Och även om vi har det bra så hade vi inte ens varit tillsammans i ett år när vi blev gravida så det tär på relationen samtidigt som det är det bästa som hänt.

Men återigen tycker jag inte någon behöver döma oss för det. Tyck hemma i soffan då för jag varken vill eller behöver höra det. Jag tänker så ofta dåliga tankar om mig själv: att jag är dålig som inte orkar med att va så social just nu, att jag borde vara överlycklig 24/7, att jag ä svag som klagar, att mer pengar skulle göra saker bättre. Att jag borde träna, borde ringa, borde borde borde.

Men nä. Nog nu. Jag gör det jag vill och känner som jag vill. Lever som jag vill. Jag måste försöka ta hand om panda, vår relation och mig själv i första led just nu. Och det gör mig inte till en sämre människa.