Jag vaknade alldeles sjöblöt av svett i morse. Det händer mig ofta nu pga hormonöverflöd och amning men det var värre än vanligt. Det kändes som jag knappt sovit alls, och svettdropparna rann längs ryggen. Jag ville bara rygga undan från mys och närhet och hade en besvärande klump i halsen. Det kändes som värmen höll på att kväva mig.

Sen kom jag på det. Jag minns vad jag drömt.

Din jävel.

Ditt satans jävla as. Varför?

Även i drömmen hånlog du, som bara du kan.

Du började besöka mig igen för några veckor sedan när jag inte mådde bra. När jag känner mig svag kommer du krypande. Tränger igenom mina porer och äter dig in till kärnan. Det finns ett särskilt svart hål i mitt hjärta som för evigt kommer att tillhöra dig. I takt med att jag inte kan styra negativa tankar dyker du upp. Du är det onda personifierat. Det svarta, kalla och likgiltiga.

Men det har inte alltid varit så.

En gång för länge längesedan var du den jag litade på mest i hela världen.

Så rent, så naivt. Så vansinnigt.

Det var så längesen så allt borde vara glömt. Förlåtet. Men ändå pockar det på ibland.

Om jag bär känslan, klär mig i den och håller kvar den en stund så kanske den försvinner sen. Ibland ekar dina ord fortfarande i mitt huvud:

" Du vill ju ha någon som slåss för dig..."

Ja.

Tankarna om att på något sätt förnedra eller ignorera har jag gett upp. Vad jag tycker, tänker och känner har ingen betydelse. Det är dags att växa upp, dags att förlåta.

Dags att glömma.