Ska det vara så här tomt nu alltså?

Det känns som att göra slut.
Ett skapat beroende som plötsligt inte får finnas.
Hejdå. Jag kommer sakna dig varje dag.

(Forts i låsta...)

Nu orkar jag fan inte mer. Tanken på en separation har aldrig varir närmare och jag är så satans jävla less på att ha två barn att ta hand om. Varav det ena är 32 år.

Vilja. Mardrömmar. Frustation.

Längtan. Rädsla. Förnuft.

Kärlek. Förvirring. Trygghet.

Verklighetsflykt. Förtvivlan. Undran.

De kommer tre och tre nu.

Tänk om jag kunde lära mig att rikta min energi och på så sätt min vilja.

Då skulle jag kunna flytta berg.

Är det fult att vara tänd på någon annan när man är upptagen?

Det känns som att jag går emot naturens lagar. Något stämmer inte och jag kan inte utforska det.

Naturens lagar är starka och obevekliga. De skördar sina offer helt utan hänsyn. Jag tror det gäller att glida med.

Min vilja räcker bara så långt. Om den möter hårt motstånd brukar den blekna. Men inte nu. För varje motstånd bultar vilja i kropp och själ. Den förs framåt av vinden, sprids av regnet och laddas av solen.

Viljan är som eld.
Helt obeveklig.
Helt villkorslös.